Skrivet av: toktassarna | 24 maj 2021

Otursår för Minken

Minken har inte haft nåt riktigt bra år. Det började i juli med en klo som fastnade i en gallertrappa, fortsatte under hösten med misstänkt livmodersinflammation och höga levervärden och för någon månad sedan hoppade hon ner från en säng och pep till och var sen trasig. Gick i långsam passgång bara. Först tänkte jag stukning men det stämde inte riktigt så efter helgen fick vi tid hos veterinären där hon reagerade ordentligt över ländryggen. Pga levervärdena vågar man ju inte ge vanligt smärtstillande så hon fick starka opioider och allvarligt talat trodde jag att hon var döende. Hon bara låg. Åt knappt något, men kissade och bajsade iaf på våra små utflykter till närmaste gräsmatta. Hade henne i bur en del, lånade Njallus jättestora bur. Behövde dock aldrig stänga den för hon bara låg.

Tog med henne till Hästberg och i samråd med veterinären fasade vi ut drogerna och då blev hon tack o lov typ normal direkt. Och ryggen verkade ha fått vila sig för nu rör hon sig normalt igen. Vad det var? Ingen aning, kanske ett litet diskbråck som hann läka med en veckas vila?

Frågan är ju om det kommer återkomma? Hur länge kommer den här spända lilla minkkroppen hålla egentligen? Sju år är ju ingen ålder alls, men när musklerna ständigt är spända som fiolsträngar sliter det såklart mer.

Så sakta börjar samhället öppna upp igen, kanske är vi äntligen mot slutet av pandemin? Men nåt tävlingssug har jag inte, inte med en hund som har potential för ryggproblem och en (visserligen superpigg) tioåring.

Hundarna är med på renovering och äventyr, kanske det räcker just nu.

Skrivet av: toktassarna | 02 mars 2021

Tvåsiffrigt idag!

Nästa födelsedagshund är förstås Kaia, tio år idag! Min fina fina vän!

Jag skulle säga att det både märks och inte märks att hon blivit äldre. Ute kan hon vara minst sagt galen, springer, hoppar, flyger och har sig. Men när man kommer in efteråt sover hon många timmar. Ibland kan jag se henne tveka på att hoppa upp i sängen tex (hennes snickarhusse har lovat bygga en trappa) och dessutom tror jag att hon hör rätt illa. Iaf när hon inte vill höra. Men inte så konstigt om hennes ändå rätt frekventa öroninflammationer har satt sina spår. Funderar på att skaffa en visselpipa och lära henne att komma på den, för visst borde det höras bättre än rop?

Men klok är hon. Klok och snäll. Mysig och gosig. Omtänksam liksom. Eftertänksam. En fin vän ❤

Skrivet av: toktassarna | 31 januari 2021

hipp hurra för Minkebarnet idag!

Mitt fina lilla minkebarn fyller skolmyndig idag! Sju år, hon kunde lika gärna vara sju månader 😀 Hon önskade sig samma sak som hon alltid gör. Snö. Och jäklar, det fick hon! Mängder har kommit under veckan och vi fick skotta oss upp till Ätteborg i fredags, Minken stjälpte till allt vad hon kunde genom att rasera gångarna hela tiden.

Idag på själva födelsedagen fick hon en vandring tillsammans med vänner på ett soligt Hallstad ängar och hela vägen upp på Klevberget. Vi samlar naturreservat i år. Det här var nummer fem och sex tror jag.

Tack Leona Örtenberg på bilderna på snömonstret och snöponnyn!

Skrivet av: toktassarna | 13 januari 2021

Det blev en jul i Småland

Vi smygtorpade hela julen, eller, nu är det kanske inte i smyg, för man får lämna sin region trots pandemin. Men försiktighet ska ju iakttagas så vi handlade all mat på internätet, hämtade ut det i Linköping och drog sen ner full släpkärra (mest med skräp…) till Småland och Simons stuga. Sen stundade lugnet. Förutom enstaka vilodagar så gick eller sprang vi 6-12 km varje dag. Två gånger sprang vi en mil. Får jag bestämma tempo orkar hela flocken 🙂 Annars mest satt vi i soffor, fåtöljer och framför brasor med respektive pyssel och hundarna låg nöjda någonstans.

Nåt de däremot inte var nöjda med var maten. Jisses vilket problem det blev. Jag bestämde mig för att testa ge Minken ett gastrofoder från veterinären och valde Purinas. De åt glatt under testperioden men när vi hunnit ner till stugan bestämde de sig för att det faktiskt inte var gott. Så illa att de kunde gå fram till skålen, doppa ner nosen och vända. Eller ta en kula i munnen om man gav från handen och sen spotta ut. Bästa möjligheten att få dem att äta var direkt efter den där långa promenaden. Fördelen: de äter glatt Doggy igen nu när vi är hemma…

Nyårsafton var en dag som alla andra, vid tolvslaget hade vi faktiskt gått och lagt oss även om vi inte hade somnat. Raketer hördes på håll. Hundarna brydde sig (såklart) inte. Inga raketer någon annan dag. Tack Smålands skogar. Hatar raketer.

Skrivet av: toktassarna | 22 december 2020

ett konstigt fall

I fredags var vi på blodprov igen för att kolla att levervärdet fortsatte neråt. Ingen förväntan på något annat. Men värdet var högre än nånsin, närmare 2000. Nu är vi mer förvirrade än någonsin. Hon mår fortsatt bra, även om hon inte alltid äter, iaf inte frukost. Hon har kräkts en gång. Magen är annars riktigt bra. Vi fattar ingenting och Minken är nu uppsatt på rondlistan där alla specialisterna diskuterar fall som verkar olösbara. Jag forskar om finska lever-muskel-sjukdomar och funderar på om det faktum att Minkebarnet hela sitt liv varit väldigt spänd i kroppen och skakar har något med det här att göra.

Men så länge hon mår bra försöker jag låta bli att fundera så mycket över det. Vi tackade nej till biopsi på levern, att skära i en frisk hund känns onödigt när det ändå inte är säkert att man får ut en bit av levern som faktiskt visar något.

Minken fick en säck magmat från veterinären i julklapp (som hon inte heller vill äta alltid) och Kaia fick en bilbur som inte ska vara i bilen. God jul hundarna liksom.

Skrivet av: toktassarna | 30 november 2020

aptiten tillbaka

De senaste dagarna har Minken ätit typ som vanligt. Om hon får maten torr, häller man vatten på den vill hon INTE ha. Kaia däremot äter inte om maten är torr. Gäller att komma ihåg att bara hälla vatten i den ena skålen.

Tog nytt blodprov idag och värdet hade vänt neråt iaf, låg på 7XX, till skillnad från 1800 sist. Men fortfarande högre än när vi upptäckte det första gången och definitivt högre än normalvärde som är max 125. Så vi fortsätter med Zentonil och ger åxå Andapsin ett par dagar till eftersom hon var dålig i magen inatt. Hon har dock inte varit dålig tidigare så jag tror inte det är kopplat till levern. Andapsin kan jag tydligen ha kvar och ge ett par dagar om hon är dålig i magen framöver, det kan ju vara bra att veta.

Känns skönt att det går åt rätt håll, vi har ett till blodprov bokat om tre veckor och då håller vi tummarna för att vi är under gränsvärdet igen.

Zentonil är inte receptbelagt, men köpte hos veterinären och det kostade nästan 1000 kr. Verkar gå att få tag på lite billigare på nätet. Andapsinet däremot är på recept men det kostar åxå typ ingenting.

Skrivet av: toktassarna | 20 november 2020

förgiftad?

Det höga levervärdet från förra veckan, det hade skjutit i höjden ytterligare igår när vi tog om blodprovet. Från 640 upp mot 1800. Inget annat syntes på några prov. Inte bra. Ett ultraljud fick bokas in idag och jag hade en väldigt orolig natt. Hann tänka många tankar om att förlora Minkebarnet, men det verkar inte som att jag behöver göra det, än.

Ultraljudet idag visade i princip ingenting. Det är bra. Levern är alltså inte full av tumörer, inte full av vätska och inte förstorad. Men nåt är ju såklart fel, med de värdena.

Veterinären kunde komma med två förslag, ett skulle vara ett trauma mot levern, men jag vet inte när det skulle ha hänt? Funderade först på Biathlonloppet där det ju var många hala stockar och så, men det är lite för länge sen. Vad jag har sett sen dess har det inte varit något som hänt, och eftersom jag jobbar hemma ser jag ju dem typ 99% av tiden. Så kanske inte det då?

Det andra är förgiftning. Av vad har vi ingen aning om, för den där 1% jag inte ser dem (förutom när de är ensamma hemma nån timme i taget om jag är iväg på nåt sällsynt) är de väl utom synhåll i skogen, och det är klart att hon kan ha fått i sig nåt ute. Då är ju frågan mer om Kaias levervärde är lika illa? För Minken mår ju lixom inte dåligt, hon är bara inte 100% sig själv. Kanske 97%? Det var ju lixom bara lite olika småsaker som fick mig att söka veterinär förra veckan, inget jättetydligt. Hon kräks inte massor, hon är inte dålig i magen, hon är inte slö, alltså hon har ju varit med på löprundor flera gånger, senast igår morse. Hon är nääääästan som vanligt, inget som går att peka ut konkret. Kaia, hon är dock 100% 😛

Hur som helst, nu äter hon medusin som är bra för levern och ska äta en medusin som är bra för magen. Tre gånger om dagen ska hon ha medusin, de ska inte tas i samband med varandra och inte i samband med mat och hon äter mat fyra gånger per dag. Det blir många tider att passa 😀 Tur att jag jobbar hemifrån.

Och sån tur att jag får ha kvar mitt Minkebarn som det ser ut nu. Det är nåt med de här hundarna som liksom inte riktigt klarar sig i livet utan en, de fastnar extra hårt i hjärtat. Och så skönt att jag slipper meddela människor som jag vet älskar Minkebarnet lika högt som jag gör att hon inte ska finnas mer. Inte än iaf.

Fotograf David Brohede

Skrivet av: toktassarna | 13 november 2020

Falskt alarm

En massa småsaker ledde till att jag bokade en akuttid på Valla idag för att kolla Minkas livmoder. Det är en månad sen hon löpte och hon har tappat aptit (vilket ju är extremt ovanligt för att vara någon av mina hundar!), spytt nån gång, kissar mycket, dricker mycket, slickar sig, Kaia, Vesp och Knott luktar på henne och så. Många små små tecken som ändå pekar på att nåt är fel, och livmodersinflammation kan ju bli vansinnigt allvarligt väldigt snabbt så jag ville utesluta det.

Tack o lov för försäkringar för med alla blodprov och ultraljud gick kalaset på 9000 kr när det krävdes akuttid. Och enda svaret var att livmodern såg fin ut. MEN. Ett levervärde var åt skogen för högt. Tyvärr är det inte lätt att veta vad det beror på, och det kan åxå vara tillfälligt, så vi har en tid bokad i nästa vecka för att ta nytt prov och kolla om det fortfarande är förhöjt.

Tills dess ska Minken leva som vanligt och åtminstone peta i sig hälften av sina portioner varje dag. Vi gick till skolgården ikväll och lekte parkour, då var det inga problem att äta torrfoder som belöning, och när vi kom hem åt hon kvällsmat som vanligt. Lunchen däremot ville hon inte ha, men hon hade ätit frukost i morse.

Skrivet av: toktassarna | 28 oktober 2020

fina leriga flocken <3

Vår fina leriga flock! Roligt att kunna köpa bilder när det inte fick vara någon som helst publik runt banan.

Skrivet av: toktassarna | 25 oktober 2020

Muddy Paws 2020

Det blev ändå ett Muddy Paws, k9 biathlon, 2020, trots Coronaskiten. Vi skulle ha sprungit i slutet av april men då vågade ju knappt nån gå utanför dörren, än mindre samlas för aktiviteter, ens utomhus. Men nu har man slappnat av lite, trots att läget verkar vara lika illa om inte värre än i våras. IVA är fulla igen, vi har klustersmitta på Liu. Men springa lopp utomhus utan publik, det vågade vi ändå.

Den kompisfest det var planerat att bli i april blev dock inget av. Skador, barnafödslar och knappt med träning för många har satt käppar i hjulet. Vi har väl inte heller tränat, jag tror senast jag sprang med hundarna var i januari och nån konditionsträning har det ju inte blivit. Båda hundarna har varit halta i omgångar och Kaias öra tog god tid på sig att bli bra. Men ursäkter ursäkter…

Vi åkte iaf upp kvällen innan och passade på att hälsa på Simons bror (ja, det vågar man åxå, med lite avstånd) och alla brorsbarn och deras häst. Viktigast var nog att få träffa Cowboy 😀 Och barnen tyckte nog det var viktigast att få träffa Kaia och Minka.

Vi hade inte starttid förrän strax efter lunch på söndagen så vi tog det rätt lugnt på morgonen, man fick inte vara på plats mer än max en timme innan sin start så vi gick en promenad när vi kom fram innan vi anmälde, bytte om och värmde upp med lite jogg och ruscher. Kände redan då att kondisen verkligen inte var toppen.

Första hindret var en vattentrumma under en väg så plask ner i vatten direkt. Sen var det lerlöpning en ganska god bit innan jag hörde små piffar, så vi passade på att taktikgå en bit, jag var redan rätt slut och hög puls vid skyttet är ju osmart. Simon träffade på första, jag på andra, vi slapp straffrunda och kunde springa vidare.

Sen var det mest fälttävlanshinder. Genom vattenhinder, krypa under några hinder men hoppa över de flesta. Och de är höga. Och hala. Kanske inte de ultimata hindren för hundar alla gånger, men våra är ju både rätt lätta och rätt stora ändå, så de klarade det mesta utan lyfthjälp. Jag sprang med Minka och Simon hade Kaia för att vara hare åt Minken så att jag skulle få draghjälp, problemet var att jag fick draghjälp även över hindren, inte jättekul när lilla pansarvagnen i full fart försöker komma ikapp hussen som redan är över och vidare. Blev lite osams där ett tag, jag och hussen… Men sen kom vi överens om att vänta in varandra PÅ varje hinder så det slapp bli ryck i Minken och rutschkana nerför sakerna för mig.

Vi tog oss i mål på strax under 30 minuter och på det fick vi en 9 plats av 39 startande lag och det får vi absolut vara nöjda med, det känns inte som om vi varken hade kunnat springa så mycket fortare eller ta oss över hindren snabbare. Egentligen var det ju mest en rolig grej att göra tillsammans, hela flocken med husse och båda hundarna samtidigt. Och det var kul! Minken simmade! Lite plaskande i början men det blev ändå ganska långa sträckor sim (lårdjupt vatten för oss) och det gick fint! Kaia ville leka med Minken under loppet då och då 🙂

Sen var det det där med Kaias bilåkande. Eftersom vi skulle tävla gick det ju inte att använda ens adaptil. Vi kom till Kolmården, sen började hon flåsa så vi stannade och plockade in henne så hon fick sitta i bälte i Simons knä. Tog länge innan hon lugnade sig och sen började hon stressa igen när jag bromsade in vid ett vägbygge. På söndagen fick hon åka i knät direkt, vi hade en timme ungefär till arenan där tävlingen gick. Men vi stannade på ett apotek på vägen och de hade faktiskt Sileo inne så på vägen hem fick hon en dos och verkade faktiskt hålla sig lugn hela vägen hem. Kaia har nog diskat sig som tävlingshund numera, att åka sträckor över en timme utan lugnande verkar inte gå 😦 Däremot räcker thundershirt och adaptil numera ut till Kättilstad iaf. Och delad bur så hon sitter lite trångt och kan luta sig mot väggen.

Inte en enda bild tog jag, mitt batteri var nästan helt slut. Och nån publik med kameror fanns det ju inte. Nån fotograf såg vi längs banan så kanske hittar vi några bilder på deras hemsida framöver.

Om det blir något lopp nästa år? När Kaia hunnit fylla 10 år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om hon fortfarande är jättepigg och busig och rusar omkring på promenaderna var hon inte så himla sugen på att kasta sig ner i vatten och gyttjiga diken. Och skottkärra har vi ju fortfarande inte lyckats lära henne även om vi slapp det idag 🙂

Older Posts »

Kategorier