Skrivet av: toktassarna | 20 november 2020

förgiftad?

Det höga levervärdet från förra veckan, det hade skjutit i höjden ytterligare igår när vi tog om blodprovet. Från 640 upp mot 1800. Inget annat syntes på några prov. Inte bra. Ett ultraljud fick bokas in idag och jag hade en väldigt orolig natt. Hann tänka många tankar om att förlora Minkebarnet, men det verkar inte som att jag behöver göra det, än.

Ultraljudet idag visade i princip ingenting. Det är bra. Levern är alltså inte full av tumörer, inte full av vätska och inte förstorad. Men nåt är ju såklart fel, med de värdena.

Veterinären kunde komma med två förslag, ett skulle vara ett trauma mot levern, men jag vet inte när det skulle ha hänt? Funderade först på Biathlonloppet där det ju var många hala stockar och så, men det är lite för länge sen. Vad jag har sett sen dess har det inte varit något som hänt, och eftersom jag jobbar hemma ser jag ju dem typ 99% av tiden. Så kanske inte det då?

Det andra är förgiftning. Av vad har vi ingen aning om, för den där 1% jag inte ser dem (förutom när de är ensamma hemma nån timme i taget om jag är iväg på nåt sällsynt) är de väl utom synhåll i skogen, och det är klart att hon kan ha fått i sig nåt ute. Då är ju frågan mer om Kaias levervärde är lika illa? För Minken mår ju lixom inte dåligt, hon är bara inte 100% sig själv. Kanske 97%? Det var ju lixom bara lite olika småsaker som fick mig att söka veterinär förra veckan, inget jättetydligt. Hon kräks inte massor, hon är inte dålig i magen, hon är inte slö, alltså hon har ju varit med på löprundor flera gånger, senast igår morse. Hon är nääääästan som vanligt, inget som går att peka ut konkret. Kaia, hon är dock 100% 😛

Hur som helst, nu äter hon medusin som är bra för levern och ska äta en medusin som är bra för magen. Tre gånger om dagen ska hon ha medusin, de ska inte tas i samband med varandra och inte i samband med mat och hon äter mat fyra gånger per dag. Det blir många tider att passa 😀 Tur att jag jobbar hemifrån.

Och sån tur att jag får ha kvar mitt Minkebarn som det ser ut nu. Det är nåt med de här hundarna som liksom inte riktigt klarar sig i livet utan en, de fastnar extra hårt i hjärtat. Och så skönt att jag slipper meddela människor som jag vet älskar Minkebarnet lika högt som jag gör att hon inte ska finnas mer. Inte än iaf.

Fotograf David Brohede

Skrivet av: toktassarna | 13 november 2020

Falskt alarm

En massa småsaker ledde till att jag bokade en akuttid på Valla idag för att kolla Minkas livmoder. Det är en månad sen hon löpte och hon har tappat aptit (vilket ju är extremt ovanligt för att vara någon av mina hundar!), spytt nån gång, kissar mycket, dricker mycket, slickar sig, Kaia, Vesp och Knott luktar på henne och så. Många små små tecken som ändå pekar på att nåt är fel, och livmodersinflammation kan ju bli vansinnigt allvarligt väldigt snabbt så jag ville utesluta det.

Tack o lov för försäkringar för med alla blodprov och ultraljud gick kalaset på 9000 kr när det krävdes akuttid. Och enda svaret var att livmodern såg fin ut. MEN. Ett levervärde var åt skogen för högt. Tyvärr är det inte lätt att veta vad det beror på, och det kan åxå vara tillfälligt, så vi har en tid bokad i nästa vecka för att ta nytt prov och kolla om det fortfarande är förhöjt.

Tills dess ska Minken leva som vanligt och åtminstone peta i sig hälften av sina portioner varje dag. Vi gick till skolgården ikväll och lekte parkour, då var det inga problem att äta torrfoder som belöning, och när vi kom hem åt hon kvällsmat som vanligt. Lunchen däremot ville hon inte ha, men hon hade ätit frukost i morse.

Skrivet av: toktassarna | 28 oktober 2020

fina leriga flocken <3

Vår fina leriga flock! Roligt att kunna köpa bilder när det inte fick vara någon som helst publik runt banan.

Skrivet av: toktassarna | 25 oktober 2020

Muddy Paws 2020

Det blev ändå ett Muddy Paws, k9 biathlon, 2020, trots Coronaskiten. Vi skulle ha sprungit i slutet av april men då vågade ju knappt nån gå utanför dörren, än mindre samlas för aktiviteter, ens utomhus. Men nu har man slappnat av lite, trots att läget verkar vara lika illa om inte värre än i våras. IVA är fulla igen, vi har klustersmitta på Liu. Men springa lopp utomhus utan publik, det vågade vi ändå.

Den kompisfest det var planerat att bli i april blev dock inget av. Skador, barnafödslar och knappt med träning för många har satt käppar i hjulet. Vi har väl inte heller tränat, jag tror senast jag sprang med hundarna var i januari och nån konditionsträning har det ju inte blivit. Båda hundarna har varit halta i omgångar och Kaias öra tog god tid på sig att bli bra. Men ursäkter ursäkter…

Vi åkte iaf upp kvällen innan och passade på att hälsa på Simons bror (ja, det vågar man åxå, med lite avstånd) och alla brorsbarn och deras häst. Viktigast var nog att få träffa Cowboy 😀 Och barnen tyckte nog det var viktigast att få träffa Kaia och Minka.

Vi hade inte starttid förrän strax efter lunch på söndagen så vi tog det rätt lugnt på morgonen, man fick inte vara på plats mer än max en timme innan sin start så vi gick en promenad när vi kom fram innan vi anmälde, bytte om och värmde upp med lite jogg och ruscher. Kände redan då att kondisen verkligen inte var toppen.

Första hindret var en vattentrumma under en väg så plask ner i vatten direkt. Sen var det lerlöpning en ganska god bit innan jag hörde små piffar, så vi passade på att taktikgå en bit, jag var redan rätt slut och hög puls vid skyttet är ju osmart. Simon träffade på första, jag på andra, vi slapp straffrunda och kunde springa vidare.

Sen var det mest fälttävlanshinder. Genom vattenhinder, krypa under några hinder men hoppa över de flesta. Och de är höga. Och hala. Kanske inte de ultimata hindren för hundar alla gånger, men våra är ju både rätt lätta och rätt stora ändå, så de klarade det mesta utan lyfthjälp. Jag sprang med Minka och Simon hade Kaia för att vara hare åt Minken så att jag skulle få draghjälp, problemet var att jag fick draghjälp även över hindren, inte jättekul när lilla pansarvagnen i full fart försöker komma ikapp hussen som redan är över och vidare. Blev lite osams där ett tag, jag och hussen… Men sen kom vi överens om att vänta in varandra PÅ varje hinder så det slapp bli ryck i Minken och rutschkana nerför sakerna för mig.

Vi tog oss i mål på strax under 30 minuter och på det fick vi en 9 plats av 39 startande lag och det får vi absolut vara nöjda med, det känns inte som om vi varken hade kunnat springa så mycket fortare eller ta oss över hindren snabbare. Egentligen var det ju mest en rolig grej att göra tillsammans, hela flocken med husse och båda hundarna samtidigt. Och det var kul! Minken simmade! Lite plaskande i början men det blev ändå ganska långa sträckor sim (lårdjupt vatten för oss) och det gick fint! Kaia ville leka med Minken under loppet då och då 🙂

Sen var det det där med Kaias bilåkande. Eftersom vi skulle tävla gick det ju inte att använda ens adaptil. Vi kom till Kolmården, sen började hon flåsa så vi stannade och plockade in henne så hon fick sitta i bälte i Simons knä. Tog länge innan hon lugnade sig och sen började hon stressa igen när jag bromsade in vid ett vägbygge. På söndagen fick hon åka i knät direkt, vi hade en timme ungefär till arenan där tävlingen gick. Men vi stannade på ett apotek på vägen och de hade faktiskt Sileo inne så på vägen hem fick hon en dos och verkade faktiskt hålla sig lugn hela vägen hem. Kaia har nog diskat sig som tävlingshund numera, att åka sträckor över en timme utan lugnande verkar inte gå 😦 Däremot räcker thundershirt och adaptil numera ut till Kättilstad iaf. Och delad bur så hon sitter lite trångt och kan luta sig mot väggen.

Inte en enda bild tog jag, mitt batteri var nästan helt slut. Och nån publik med kameror fanns det ju inte. Nån fotograf såg vi längs banan så kanske hittar vi några bilder på deras hemsida framöver.

Om det blir något lopp nästa år? När Kaia hunnit fylla 10 år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om hon fortfarande är jättepigg och busig och rusar omkring på promenaderna var hon inte så himla sugen på att kasta sig ner i vatten och gyttjiga diken. Och skottkärra har vi ju fortfarande inte lyckats lära henne även om vi slapp det idag 🙂

Skrivet av: toktassarna | 15 oktober 2020

running

Hon kan ju, även om vi inte tränar så ofta längre!
Skrivet av: toktassarna | 12 oktober 2020

fotomodeller!

Det är bra att känna folk som är duktiga på kameror. Särskilt när de behöver fotmodeller för ett jobb. Kaia var såklart en stjärna, Minka var en pajas och jag gjorde så gott jag kunde för att följa instruktionerna och få hundarna dit fotografen ville 🙂 Som tack fick vi lite bilder. Alla bilder alltså tagna av David Brohede

Skrivet av: toktassarna | 05 oktober 2020

Kaias öra

Stackars Kaia har inte haft nåt vidare bra slut på sommaren. Efter en bärplockningspromenad var hon plötsligt halt och det höll i sig så länge att jag tillslut lyckades få tag på en veterinärtid. När vi väl kom dit var dock hältan över, men veterinären kunde känna en liten reaktion i höger handled, vilket var samma ställe som jag också fått en reaktion vid.

Vi konstaterade redan då att ett öra var lite småfult, men veterinären trodde tvätt skulle räcka. Så jag tvättade, petade i kokosolja och har även testat honungssalva, men inget har fungerat. Det har lixom inte blivit värre men inte heller bra. Så jag jagade rätt på en ny veterinärtid.

Idag fick vi träffa Tobbe på djurdoktorn som kunde konstatera en ganska rejäl svampinfektion, men det är ändå ett av de bättre problemen att ha av allergin (bättre än bakterier i öronen åxå) så med kortisondroppar borde vi kunna häva det inom nån vecka. Sen får jag bli duktig på att varannan vecka rengöra och även droppa i nån droppe kortison så vi hela tiden motar svampen. Han tipsade om att om jag plockar öronhåret kan man direkt ha på lite kortison så det inte börjar gro när man är där och irriterar det.

Vi pratade även om bilrädslan. För det är nog rädsla, inte illamående. Och vi fick lite lugnande som vi kan ge inför längre bilresor som till Åland eller Hästberg. Annars är det bara thundershirt och Adaptil liksom. Hon skakar redan när hon ska in i bilen, stackaren. Det blir ju lite tråkigt att bara gå promenader hemmavid, men just nu försöker vi hålla bilresorna till så mycket minimum vi kan. Och det verkar gå bättre i Simons bil av nån anledning, kanske för att de ligger så trångt i den buren?

Skrivet av: toktassarna | 22 september 2020

Kaia vill inte åka bil :(

Jag vet inte riktigt när det här började, men Kaia vill inte längre åka bil. Kanske kommer det från krocken för lite mer än ett år sedan? Jag vet inte, men under våren har det blivit tydligare och tydligare att hon inte vill åka bilen. Hon har dreglat i den, och hon vill inte gå till den. Jag trivdes inte jättebra med Caddyn jag heller, så jag bytte ut den, först mot en Volvo som visade sig vara skräp och sen köpte jag helt enkelt Fridas Focus, hon köpte min Caddy så tillslut kan man väl säga att vi bytte bilar rakt av.

Första resan med Focusen gick till Hästberg och då tyckte jag ändå Kaia var okej. Vi kunde rasta på en rastplats utan koppel och hon kom ändå till bilen (med Caddyn så stod hon 20 meter bort för att sen komma krypande och lägga sig ner utanför bilen när man envisades). Men nu vill hon inte åka Focus heller. Inte ens om hon får sitta i bälte inne i bilen.

Jag har testat ge henne ingefära men det verkar inte hjälpa öht. Jag kan inte riktigt avgöra om hon mår illa eller om hon faktiskt är rädd, men får hon sitta i Simons knä i bilen är hon iaf lugn. Men det är ju inte nån bra lösning alls.

Just nu är hon lite ful i ett öra pga allergin vilket ju kan påverka balansen, men så har det ju inte varit hela året. Och jag har inget minne av att det här kom direkt efter krocken heller så jag är lite osäker på om det går att koppla till den. I Caddyn satt de ju i bur så att de inte kunde se ut, och Kaia verkar uppskatta att se ut, men nu när hon kan det verkar det inte räcka längre.

Med Corona och så så åker vi ju inte så himla mycket bil, det är inte flera timmar varje helg. Men ett par gånger i veckan vill vi ju till Rimforsa (just nu åker vi dit på torsdagar och hem på måndagar, heja hemmakontoret!) och ibland vill vi ju göra utflykter till typ Hästberg eller närmaste klätterklippa.

Jag känner mig lite maktlös just nu, jag vet inte riktigt vad jag ska testa härnäst. Jag hade hoppats på att bilbälte och få åka inne i bilen skulle hjälpa för dit är iaf vart hon vill gå, hon går aldrig till bakluckan på bilen längre utan alltid till dörrarna.

Lilla fina Kaia, vi har det lite jobbigt just nu ❤

Skrivet av: toktassarna | 14 juli 2020

Klokapselbrott 😕

Första dagen på semestern lyckades minkebarnet slita av en klo i en gallertrappa på husses jobb. Vi märkte det inte ens först, hon var plötsligt halt när vi skulle doppa hundarna innan bilresan ner till Småland, men jag såg inget då utan det var inte förrän vi kom fram och hade möjlighet att undersöka i ljus som vi såg att hela den yttersta klon på vänster fram var helt borta.

Som tur är har jag ju en syster som ska bli djursjukvårdare så efter att ha pratat med henne tog jag kontakt med en veterinär via app under helgen som sa att vi måste visa det hos veterinären så Minka fick åka tillbaka till Linköping med hussen och ta en akuttid där. Det såg dock bra ut så 6000 kronor senare hade hon nyklippta klor och ett recept på metacam.

Nu har det gått snart tre veckor och hon slipper både tratt och sko och får nog bada igen bara värmen återvänder. Hon lärde sig såklart trycka tratten mot sin egen tass och skavde upp ett sår på ovansidan så de senaste dagarna har det varit ett större problem än själva klobrottet.

Fick tag på en tratt genom agilitynytt på Facebook, fanns i Vimmerby!
Rörde sig ganska smidigt med sko tillslut!
Skrivet av: toktassarna | 29 juni 2020

SM för alla 2020

Världen är ju fortfarande upponer och SM ställdes in, men vår härliga agilityklubb bestämde sig för att köra conceptet som Corona Cup-gänget startade och köra ett SM för alla, alla som ville kunde alltså anmäla sig, en bana släpps, den byggs på olika klubbar, man filmar och skickar in. Alltså alla har ju extremt olika förutsättningar och banorna blir såklart inte exakt likadana överallt, men iaf en rolig grej som aktiverar en lamslagen agilityvärld.

Jag anmälde båda hundarna trots att vi inte tränat sen forever och verkligen inte är i fysisk agilityform nån av oss efter den här våren, men för att stötta klubben tyckte jag ändå det var en rolig idé. Nu hann jag bara köra hoppbanan på ett enda varmt pass innan semestern tog mig ner till Ventzelholm, men jag skickade iaf in mina filmer på varsin hund. Och vi hade sjukt kul med banan!

Och tänk att Minkebarnet faktiskt sitter i starten. Hon tjuvstartade EN gång på hela träningspasset, när jag vände mig om för att titta på henne. Tänk att det gick att lära om. Och tänk att det sitter kvar trots att jag tränar så himla lite numera.

 

Older Posts »

Kategorier