Skrivet av: toktassarna | 18 mars 2017

nu slutar jag

Nu är det årsmöte i SAgiK och jag är inte där. Jag har egentligen ett år kvar på min post, men under förra året växte beslutet om att kliva av fram. Det har faktiskt mindre att göra med senaste tidens stormande än man kan tro, även om det såklart inte har varit roligt och styrkt mitt beslut att avgå, men grunden till mitt beslut är flera saker. Dels kraschade jag ytterligare ett förhållande förra året och även om jag inte kan skylla allt på agilityn (vi hade ju mycket roligt tillsammans med den åxå) så är det klart att det slet att jag alltid var inbokad på helgerna och dessutom ”krävde” hundvakt så ofta. Förhållandet är för sent för att rädda, men jag har insett att jag måste göra om mitt liv lite, jag kan inte lägga allt på agilityn, att döma, tävla, instruera och dessutom vara styrelseaktiv, det håller inte. Jag måste skala bort något, och då blir det den delen som ger minst rekreation. Det är trots allt en hobby det här, inte ett jobb.

Sen är det dessutom så att mina hundar inte alls gillar att vara med på styrelsemöten. De är ofta dåliga i magen efteråt, de gillar inte att bli lämnade på ett hotellrum när jag behöver äta, de gillar inte att resa. Det går iofs bättre om jag tar med båda hundarna, men att resa med tåg och pendel med två hundar är lite meckigare än att göra det med en. Vi har ändå hittat det bästa konferensstället där hundar är tillåtna i konferenslokalen, men det håller inte för mig att ha hundvakt så ofta, eller ta med dem.

Sen är det såklart kritiken. Det är tufft. Jag som alltid älskat att diskutera på internet har de senaste åren bara minskat och minskat på det, i höstas lämnade jag helt de grupper på facebook där kritikvågorna kan svalla höga. Jag läser nästan inga bloggar längre. Jag får pulspåslag när jag ser vissas namn i min inbox. Jag måste påminna mig om att det är min hobby och att jag gör det för att jag tycker det är roligt. Men då måste det vara roligt!

Vissa som jag räknat som vänner har jag helt omvärderat. Ibland har jag inte känt mig trygg alls bland folk som jag tidigare blivit glad för att träffa. Jag är dock väldigt tacksam för alla som hört av sig och stöttat, mina minions som försökt nyansera debatter och alla de vettiga människor som inte hoppar på vartenda drev utan som faktiskt ställer frågor och vågar stå emot.

Jag tror dock fortfarande på SAgiK. Och jag tror på agilityn. Jag älskar verkligen agility, träningen tillsammans med mina egna hundar har faktiskt fått en boost i vinter, när allt annat varit asjobbigt har hundarna med sin glädje för sporten fått mig att komma ihåg vad jag håller på med.Och det kommer jag såklart fortsätta med. Jag kommer fortsätta döma en del, jag tror mycket på de nya reglerna, när de nya storlekarna satt sig tror jag vi kommer ha en rättvisare och roligare sport för fler människor och definitivt för fler hundar.

Skrivet av: toktassarna | 17 mars 2017

Vår på Åland 

Vi är på Åland och Kaia njuter av solen. Älskar min lägenhets norrläge utom just den här tiden på året när solens första strålar är så mysiga att vila i. Det saknas hemma. 

Skrivet av: toktassarna | 11 mars 2017

allt och inget

Jag vet inte om jag inte skriver för att inget händer, eller för att så mycket händer att jag inte vet vad jag ska skriva om. Men om man tänker här i det lilla, i hemmaflocken, så är det ganska lugnt. Harmonin fortsätter. Hundarnas magar håller men nån enstaka gång har någon av dem varit dålig trots försiktighetsåtgärder och minskning av hotellvistelser och resor. Vi går  massor av promenader och är ganska nöjda med det. Vi tränar agility en gång i veckan och är väldigt glada åt det. Vi har kört discoagility en sen fredagkväll med ett roligt gäng. Vi har grillat i Tinnerö. Vi har vandrat på Omberg. Det är trevligt att få till det någon gång per år, och gärna den här tiden på året innan fästingar och ormar har vaknat. I år blev det Ellen Keys led, men baklänges jämfört när vi gick den 2014. Vi var där förra året tillsammans med Leona och Assie när vi gick Älvarumsleden, i år var det Disa och Helena som gick med. Härlig tradition!

Skrivet av: toktassarna | 12 februari 2017

WOW-känsla!

Igår hade LHU tävling i nya Smedstad ridhus. Helt fantastisk anläggning, två gigantiska ridhus så vi körde två banor samtidigt utan att det var det minsta trångt, helt enkelt superfint! Jag dömde mest men körde minken i hopptvåan och det var en sån himla fin känsla! Hon är så glad och fokuserad, hela tiden. Värmer snällt upp utan att gapa på andra hundar (om de inte är lösa, hon gillar inte lösa hundar), viftar på svansen hela tiden, vill ha köttbullarna i min ficka, ligger i starten ungefär så länge jag tänkte och så anstränger hon sig genom hela loppet. Ja, förutom en liten miss i slalom, det gick lite väl fort där, men WOW, vilken hund hon har blivit! Så himla rolig!

Det är dock väldigt länge till nästa tävling nu. Funderade ett slag på att åka till Ulricehamn men jag sparar de pengarna, tränar lite mer kontaktfält och hoppas vi har det tävlingsbart till utomhussäsongen. Egentligen gjorde det inte så mycket med slalommissen igår, vi har redan en pinne i hopptvå och det är lite besvärligt om det blir väldigt ojämnt i uppflyttningen, lika bra att spara lite hoppinnar tills vi tävlar även agilityklass 🙂

När jag hade tävlat mitt lopp åt jag lunch och sen dömde jag i ett streck från 12 till 18. Det blev väldigt hårt att gå på underlaget så länge även om det var bra att springa sitt lopp på så jag har ganska ont i kroppen idag. Men jag är glad ändå för nya reglerna var riktigt trevliga att döma på. Att slippa springa längs balansen för att se både nerfart och uppfart, att få se XS-hundarna speeda på över hinderhöjder som passar dem, att få se tollare, spanjorer och andra raser som passar så himla bra i nya largeklassen, att få mäta in hundar som fått som en ny karriär. Sen att det rycker lite i armen när hundarna gör fel i slalom gång på gång, det lär jag väl mig hantera om ett par uppdrag.

Skrivet av: toktassarna | 07 februari 2017

rädda magarna!

Mönstret över när hundarna är dåliga i magen uppenbarade sig plötsligt. Det är när färskfodret varit tinat längre än ett dygn. Tex när jag tar fram det och lägger i kylen på fredagen men inte ger det förrän på söndagen/måndagen. Och det är väl kanske inte så konstigt, om man tänker på att det är typ köttfärs?

Ska testa ett tag att inte ta fram mer än en kaka åt gången och se om magarna håller sig stabilare.

Skrivet av: toktassarna | 31 januari 2017

Hundharmoni

Har tänkt de senaste dagarna på att det faktiskt är ganska trevligt att ha hund just nu. Sure, jag blir extremt låst med tanke på att jag är ensam med dem och ändå jobbar deltid så mycket att jag inte vill lämna dem igen på kvällen mer än i undantagsfall. Men vi har det lixom bra. Visst saknas hussen ibland, men vi har det faktiskt bra för oss själva. De sover tryckta mot varsin sida av mig, de turas om att ligga i min famn i fåtöljen. De får ut mig på promenader som är ganska trevliga eftersom det varken är 17 minusgrader eller regn och lera. Vi umgås med människor och andra hundar, mest Casey och Molle men även Norsholmsflocken. Vi har det egentligen alldeles bra. Även om det inte alltid känns så.

Agilityn är dessutom galet rolig med dem båda. Kaia på ny höjd är fantastiskt rolig och hon är så jäkla duktig den hunden! Älskar verkligen att springa med henne och även om vi inte har nån tävling inplanerad förrän i slutet av april så blir jag så peppad av att träna med henne nu. Och Minka visar sig kunna en hel del saker faktiskt. Snabb som en råtta och med tryck i benen. Och runningen går just nu framåt!

I helgen var vi i Söderköping på deras maskeradhoppning (jag var inte utklädd, men nästan alla andra var det) och förutom att jag hade räknat grovt fel på tidsplanen så gjorde hundarna två riktigt fantastiska lopp. Minka missade dock sista pinnen i slalom och jag (hemska saker!) körde bara vidare. Hade gärna velat se tiden på det loppet men det fick jag ju tyvärr inte! Kaia kom trea i sin nya storlek på snabbast snabbast tid men med en femma för beröring (eller en vägran) när jag för en millisekund trodde att hon var Minka och redan hade låst på den bortre tunnelingången men hon kom till mig istället och jag typ puttade henne rätt.

Och idag fyller miniminken hela tre år gammal och har fått köra födelsedagsagility på samträningen i hallen. En alldeles för svår bana för henne men fina delar och roligt är det. Och Kaia gjorde banan som den rutinerade klass 3-hund hon är. Att en bana kan kännas så evighetslång med lillehunden samtidigt som den känns oväntat kort med den stora 😀

Skrivet av: toktassarna | 17 januari 2017

hääääär

Åter i Linköping och vi pysslar på med småsaker. Minka började löpa i typ samma stund som vi satte tassarna på svensk mark så vi går promenader med de vänner som orkar med löptiksdoft. Häromdagen var det rätt tydligt att höglöpet var igång för då bjöd hon faktiskt ut sig åt Molle, men annars är hon inte speciellt slampig, skönt nog.

Vi har tränat en del agility, jag var åhörare på Fanny Gotts grundkursdag här i förra helgen och bestämde mig för att träna in ”hääär”, dvs threadles, kom emot mig och ta hindret från andra hållet. Har tränat på kon hemma, stolpe ute och två gånger på klubben med ett eller två hinder. Igår körde vi bana på samträningen och BÅDA hundarna satte jättefina häääär! Häftigt!

Vad som inte är lika häftigt är Minkas running. Första varvet igår satte hon ett jättefint men kunde inte fortsätta fram mot nästa hinder. Andra varvet hoppade hon grovt. Just som man tror att de har fattat grejen lixom? Jag har tagit bort bumpen och försöker få henne att fatta med klickern att jag vill ha ner henne djupt, upplevde att hon bara reglerade stegen när hon såg bumpen annars, inte tänkte alls. Men vi tränar vidare, vi har inga tävlingar inplanerade på länge, bara ett lopp i hopptvåan på hemmatävlingen, för skojs skull.

Blev dock sjukt sugen på att tävla med Kaia efter träningen igår. Hon gick såååå fint och att hoppa 50 är nåt hon verkligen trivs med.

Har förresten klippt Kaia. Hon såg ut som en björn. Nu ser hon ut som en frusen gasell.

Skrivet av: toktassarna | 04 januari 2017

jul och nyår på Åland

Två veckor på Åland har vi haft, mest lugnt och skönt. Minka var lite dålig i magen när vi åkte över men det gick om på några dagar, skönt att även hon kunde stressa av. För det är mest det vi haft som mål under de här dagarna. Inte stressa nånstans. Inte läsa mail, inte sociala medier. Bara böcker. Och promenera med syrrorna och labradoren Ensi. Sy tillsammans med mamma och sitta och läsa tidningen tillsammans med pappa. Njuta av att solen känns som att den är uppe en timme längre (men det är mörkare på morgonen så man kan lika gärna ligga kvar i sängen lite extra).

Pappa har försökt vara snäll och släppa ut mina hundar på morgonen men Minka misstänker att hon kommer att bli stulen så så fort han säger att de ska gå ut tiptappar hon in i sovrummet till mig och syrran och lägger sig tryckt mot min rygg för att slippa.

Nyår firade vi i bilen, igen. Under kvällen hängde vi i mörkret i Helenelund med en brasa, räkor, avocado, rödbetor, getost och chokladmousse. Strax före midnatt lämnade vi stugan och körde in mot stan, fyrverkerierna upplevdes från en parkeringsplats vid Nabben och ingen hund var rädd i bilen. Dessutom smälls det mycket mindre dagarna runt om på Åland, i jämförelse med här. Skönt. Inte för att de är rädda, men jag vill inte att de ska bli heller. Och Minka är ju som Minka är..

En sökträning fick vi vara med på, mina hundar fick små skick med att springa till synlig figge och äta godis. Vi kommer aldrig nånsin vilja tävla sök, men att springa till figgar är ju ganska roligt. Man måste bara vara två på promenaderna. Och Minken behöver lära sig använda näsan istället för bara benen 🙂

På färjan stoppar jag in hundarna i en av de stora burarna och så ligger de där och tittar anklagande på mig hela resan. Men det är väldigt mycket enklare än att hålla i dem och ha dem klättrande i knät. De gör inte något väsen av sig om jag går och handlar lite heller.

Det har varit barmark hela vistelsen utom sista kvällen, då kom snön och någon minusgrad. Och jag älskar Åland när det är så. Det känns så otroligt mycket ljusare och vänligare än vad Linköping nånsin har varit. Hur många år ska det krävas för att bli hemma på en annan ort?

Skrivet av: toktassarna | 20 december 2016

agilityglädje och agilityvila

Både söndag och måndag blev det agilityträning för oss, i söndags lite running och slalom med Fanny, igår vanliga samträningen. Minkas running är ofta bra på första försöket men blir sämre och sämre och igår utan bump var det inte så himla bra. Måste börja om igen… Slalom är de duktiga på och Kaias svåra ingång löstes med ”sheltiehandling”, dvs motsatt hand…

Banan igår var en rejäl utmaning och ganska rolig att jobba med. Dreglet yrde på Kaia och 50 cm kändes inte som några problem alls. Vansinnigt roligt! För Minka var det alldeles för svårt men delar fick vi iaf till. Måste dock ta tag i tjuvstartsproblemet.

Nu blir det agilityvila till efter nyår nån gång, 3 veckor ungefär. Sen får vi se. Det är lite för roligt nu för att ta någon längre vila. Skönt att känna så, även om jag avstod fyra lopp i Ulricehamn. Vet inte riktigt hur ekonomin kommer se ut framöver så jag behöver ju inte slösa pengar på många lopp långt bort innan Minkebarnet känns hyfsat stabil med kontaktfälten.

Annars kämpar vi på med promenader i mörkret. Eller jag kämpar, hundarna verkar inte bry sig. Bäst går det när vi har sällskap så det försöker jag så ofta som möjligt, vi har gått mycket runt ån med Kristin och såklart i Tinnerö och Vallaskogen med Assie och gossarna. Men nu vänder det i morgon! Och i jul ska vi vara på Åland o vara lediga och kunna gå promenader i dagsljus och när vi är tillbaka här kanske det är snö? Och om det inte är det så börjar man iaf ganska snart märka att ljuset stannar längre om dagarna. Det här när det är mörkt när man cyklar till jobbet och mörknar när man cyklar hem igen trots att jag slutar redan kl 15, det är inte riktigt min del av året det här…

Skrivet av: toktassarna | 15 december 2016

måste man sammanfatta ett skitår?

Jag tror faktiskt att 2016 har varit det värsta året i mitt liv såhär långt. Jag har haft det rejält tungt och det (faktiskt) hat jag mött på flera plan i världen har gjort att jag funderat mycket på vad som är värt, för mig. Är en hobby värd det?

Däremot har hundarna och framförallt tävlandet varit ljuspunkter. Kaia har gjort 84 starter i år, Minka 46 starter. Vad det har kostat i startavgifter tänker jag inte ens räkna på…

Kaia har gått riktigt fint individuellt, nolla eller disk är hennes melodi och vi har lyckats ta 3 hoppcert, placerat oss på pallen en gång tom! Agilityklass är vi fortfarande inte så bra i, 3 nollor har vi gjort i år, alla med SM-pinne dock. Fast bara två på det här SM-året, så vi saknar fortfarande två för att få åka till Östersund. 38% nolla i hoppklass 3 däremot känns bra!

skarmklipp

I laget har hon varit en klippa! Oftast snabbaste hunden och vi har tagit oss i mål i 69% av lagloppen, 62% nollat. Och hon har nollat/tagit sig i mål även med reservförare, det är bra av hunden som knappt ville lämna min sida!

Bästa tävlingen Smålandsstenar, 5 nollor av 6 lopp (4 laglopp) . Samt Västerås i maj där hon nollade båda loppen och tog hoppcert samt en sjätteplats i agilityklassen!

Minka har utvecklats till en rolig agilityhund även om hon är vääääldigt olik Kaia. Jag börjar sakta lära mig hur tidigt hon måste få besked om riktning och det bästa är att det hjälper även Kaia 🙂 Slalomproblemen känns avhjälpta nu, och våra running är på god väg tycker jag. Ska bli spännande att tävla med henne nästa år, men jag kommer försöka lägga mycket tid på träning och tävla lite mer sparsamt. Det gäller iofs båda hundarna.

skarmklipp

Minka har tagit sig i mål i hyfsat många lopp men med kontaktfältsfel rätt ofta i början av året. Vi har inte riktigt fått tävla på våra running, egentligen bara en enda tävling och då var balansen inte med. Det känns skönt att avsluta året med klass 2 iaf, målet för nästa år är att bli säker på fler typer av banor än vad vi klarar idag.

Med Kaia är målen lite oklara, vi ska hitta oss i en ny storleksklass, jag tror hon kommer att gilla det men hur resultaten blir är ju högst oklart. Vi får se hur det blir med tävlandet när mina hundar kommer gå i olika klasser, både svårighetsmässigt och storleksmässigt. Och vad min lust och ork räcker till.

 

 

Older Posts »

Kategorier