Skrivet av: toktassarna | 20 november 2020

förgiftad?

Det höga levervärdet från förra veckan, det hade skjutit i höjden ytterligare igår när vi tog om blodprovet. Från 640 upp mot 1800. Inget annat syntes på några prov. Inte bra. Ett ultraljud fick bokas in idag och jag hade en väldigt orolig natt. Hann tänka många tankar om att förlora Minkebarnet, men det verkar inte som att jag behöver göra det, än.

Ultraljudet idag visade i princip ingenting. Det är bra. Levern är alltså inte full av tumörer, inte full av vätska och inte förstorad. Men nåt är ju såklart fel, med de värdena.

Veterinären kunde komma med två förslag, ett skulle vara ett trauma mot levern, men jag vet inte när det skulle ha hänt? Funderade först på Biathlonloppet där det ju var många hala stockar och så, men det är lite för länge sen. Vad jag har sett sen dess har det inte varit något som hänt, och eftersom jag jobbar hemma ser jag ju dem typ 99% av tiden. Så kanske inte det då?

Det andra är förgiftning. Av vad har vi ingen aning om, för den där 1% jag inte ser dem (förutom när de är ensamma hemma nån timme i taget om jag är iväg på nåt sällsynt) är de väl utom synhåll i skogen, och det är klart att hon kan ha fått i sig nåt ute. Då är ju frågan mer om Kaias levervärde är lika illa? För Minken mår ju lixom inte dåligt, hon är bara inte 100% sig själv. Kanske 97%? Det var ju lixom bara lite olika småsaker som fick mig att söka veterinär förra veckan, inget jättetydligt. Hon kräks inte massor, hon är inte dålig i magen, hon är inte slö, alltså hon har ju varit med på löprundor flera gånger, senast igår morse. Hon är nääääästan som vanligt, inget som går att peka ut konkret. Kaia, hon är dock 100% 😛

Hur som helst, nu äter hon medusin som är bra för levern och ska äta en medusin som är bra för magen. Tre gånger om dagen ska hon ha medusin, de ska inte tas i samband med varandra och inte i samband med mat och hon äter mat fyra gånger per dag. Det blir många tider att passa 😀 Tur att jag jobbar hemifrån.

Och sån tur att jag får ha kvar mitt Minkebarn som det ser ut nu. Det är nåt med de här hundarna som liksom inte riktigt klarar sig i livet utan en, de fastnar extra hårt i hjärtat. Och så skönt att jag slipper meddela människor som jag vet älskar Minkebarnet lika högt som jag gör att hon inte ska finnas mer. Inte än iaf.

Fotograf David Brohede


Responses

  1. Men fy vad konstigt! Krya på Minka! Monster hade mediciner som inte skulle tas tillsammans eller med mat, hade ett schema med alarm på tfn som plingade varannan timme när det var som värst.. En jäkla tur man jobbar hemma nu!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: