Nytt år men allt är fortfarande helt upponer. Fast nu börjar vi bli vana vid detta. Hundarna har nästan glömt hur man är ensam hemma eftersom jag jobbat hemifrån i nästan två år. Jag har nästan glömt hur det är att vara på kontoret och alltid ha dåligt samvete för att hundarna är ensamma. Jag gymmar mycket eftersom jag hinner det när jag inte behöver pendla och vara hemma när jag väl kommit hem. Jag klättrar mycket av samma orsaker. När det är sommar är hundarna med vid klippan och det finns alltid någon som klappar dem.

Minkens otursår tog slut efter ryggskadan, men någon agilityträning har det inte blivit efter det. Jag har haft ett par domaruppdrag och vi har tröskat igenom reglerna i Ptk, men egentligen känner jag mig långt från agilityn. Trodde verkligen aldrig att jag skulle sluta med den sporten, men nu verkar det faktiskt som att det är på väg att bli lägst prioriterat av alla hobbys jag har. Och jag har många…

Snart har jag en åttaåring och en elvaåring. Båda är pigga och i god form, men det är en pensionärsflock, det är det. Vi pratar och funderar kring hur det blir när det bara är en hund kvar. Eller när det inte är någon hund kvar. Så mycket av min identitet är ändå att vara hundägare, i år går jag in på mitt 20 år som hundägare, det är nästan halva livet. Vem är jag utan hund? Men omplaceringar dyker ju upp nu och då, nu med alla coronapuppies kommer väl marknaden att svämma över inom några år. Kanske dyker den perfekta äventyrshunden upp i rätt tid dessutom? (perfekta hundar i fel tid finns det också en del…) En äventyrshund som vill vara med på vandring, vid klippor, på roadtrips, på vintersporter och kanske lite agility, så jag inte helt glömmer bort hur man gör?

Agility är en drog, jag blir verkligen hög av det. Men när man inte fått sina fixar på ett tag blir man avgiftad och saknar det knappt längre. Det finns andra saker att bli hög på. Och då menar jag inte kemiska substanser 🙂

Kontentan: vi mår bra allihop. Vi är nöjda med livet. Men det är inte samma liv som förr.

Minken har inte haft nåt riktigt bra år. Det började i juli med en klo som fastnade i en gallertrappa, fortsatte under hösten med misstänkt livmodersinflammation och höga levervärden och för någon månad sedan hoppade hon ner från en säng och pep till och var sen trasig. Gick i långsam passgång bara. Först tänkte jag stukning men det stämde inte riktigt så efter helgen fick vi tid hos veterinären där hon reagerade ordentligt över ländryggen. Pga levervärdena vågar man ju inte ge vanligt smärtstillande så hon fick starka opioider och allvarligt talat trodde jag att hon var döende. Hon bara låg. Åt knappt något, men kissade och bajsade iaf på våra små utflykter till närmaste gräsmatta. Hade henne i bur en del, lånade Njallus jättestora bur. Behövde dock aldrig stänga den för hon bara låg.

Tog med henne till Hästberg och i samråd med veterinären fasade vi ut drogerna och då blev hon tack o lov typ normal direkt. Och ryggen verkade ha fått vila sig för nu rör hon sig normalt igen. Vad det var? Ingen aning, kanske ett litet diskbråck som hann läka med en veckas vila?

Frågan är ju om det kommer återkomma? Hur länge kommer den här spända lilla minkkroppen hålla egentligen? Sju år är ju ingen ålder alls, men när musklerna ständigt är spända som fiolsträngar sliter det såklart mer.

Så sakta börjar samhället öppna upp igen, kanske är vi äntligen mot slutet av pandemin? Men nåt tävlingssug har jag inte, inte med en hund som har potential för ryggproblem och en (visserligen superpigg) tioåring.

Hundarna är med på renovering och äventyr, kanske det räcker just nu.

Nästa födelsedagshund är förstås Kaia, tio år idag! Min fina fina vän!

Jag skulle säga att det både märks och inte märks att hon blivit äldre. Ute kan hon vara minst sagt galen, springer, hoppar, flyger och har sig. Men när man kommer in efteråt sover hon många timmar. Ibland kan jag se henne tveka på att hoppa upp i sängen tex (hennes snickarhusse har lovat bygga en trappa) och dessutom tror jag att hon hör rätt illa. Iaf när hon inte vill höra. Men inte så konstigt om hennes ändå rätt frekventa öroninflammationer har satt sina spår. Funderar på att skaffa en visselpipa och lära henne att komma på den, för visst borde det höras bättre än rop?

Men klok är hon. Klok och snäll. Mysig och gosig. Omtänksam liksom. Eftertänksam. En fin vän ❤

Mitt fina lilla minkebarn fyller skolmyndig idag! Sju år, hon kunde lika gärna vara sju månader 😀 Hon önskade sig samma sak som hon alltid gör. Snö. Och jäklar, det fick hon! Mängder har kommit under veckan och vi fick skotta oss upp till Ätteborg i fredags, Minken stjälpte till allt vad hon kunde genom att rasera gångarna hela tiden.

Idag på själva födelsedagen fick hon en vandring tillsammans med vänner på ett soligt Hallstad ängar och hela vägen upp på Klevberget. Vi samlar naturreservat i år. Det här var nummer fem och sex tror jag.

Tack Leona Örtenberg på bilderna på snömonstret och snöponnyn!

Vi smygtorpade hela julen, eller, nu är det kanske inte i smyg, för man får lämna sin region trots pandemin. Men försiktighet ska ju iakttagas så vi handlade all mat på internätet, hämtade ut det i Linköping och drog sen ner full släpkärra (mest med skräp…) till Småland och Simons stuga. Sen stundade lugnet. Förutom enstaka vilodagar så gick eller sprang vi 6-12 km varje dag. Två gånger sprang vi en mil. Får jag bestämma tempo orkar hela flocken 🙂 Annars mest satt vi i soffor, fåtöljer och framför brasor med respektive pyssel och hundarna låg nöjda någonstans.

Nåt de däremot inte var nöjda med var maten. Jisses vilket problem det blev. Jag bestämde mig för att testa ge Minken ett gastrofoder från veterinären och valde Purinas. De åt glatt under testperioden men när vi hunnit ner till stugan bestämde de sig för att det faktiskt inte var gott. Så illa att de kunde gå fram till skålen, doppa ner nosen och vända. Eller ta en kula i munnen om man gav från handen och sen spotta ut. Bästa möjligheten att få dem att äta var direkt efter den där långa promenaden. Fördelen: de äter glatt Doggy igen nu när vi är hemma…

Nyårsafton var en dag som alla andra, vid tolvslaget hade vi faktiskt gått och lagt oss även om vi inte hade somnat. Raketer hördes på håll. Hundarna brydde sig (såklart) inte. Inga raketer någon annan dag. Tack Smålands skogar. Hatar raketer.

I fredags var vi på blodprov igen för att kolla att levervärdet fortsatte neråt. Ingen förväntan på något annat. Men värdet var högre än nånsin, närmare 2000. Nu är vi mer förvirrade än någonsin. Hon mår fortsatt bra, även om hon inte alltid äter, iaf inte frukost. Hon har kräkts en gång. Magen är annars riktigt bra. Vi fattar ingenting och Minken är nu uppsatt på rondlistan där alla specialisterna diskuterar fall som verkar olösbara. Jag forskar om finska lever-muskel-sjukdomar och funderar på om det faktum att Minkebarnet hela sitt liv varit väldigt spänd i kroppen och skakar har något med det här att göra.

Men så länge hon mår bra försöker jag låta bli att fundera så mycket över det. Vi tackade nej till biopsi på levern, att skära i en frisk hund känns onödigt när det ändå inte är säkert att man får ut en bit av levern som faktiskt visar något.

Minken fick en säck magmat från veterinären i julklapp (som hon inte heller vill äta alltid) och Kaia fick en bilbur som inte ska vara i bilen. God jul hundarna liksom.

De senaste dagarna har Minken ätit typ som vanligt. Om hon får maten torr, häller man vatten på den vill hon INTE ha. Kaia däremot äter inte om maten är torr. Gäller att komma ihåg att bara hälla vatten i den ena skålen.

Tog nytt blodprov idag och värdet hade vänt neråt iaf, låg på 7XX, till skillnad från 1800 sist. Men fortfarande högre än när vi upptäckte det första gången och definitivt högre än normalvärde som är max 125. Så vi fortsätter med Zentonil och ger åxå Andapsin ett par dagar till eftersom hon var dålig i magen inatt. Hon har dock inte varit dålig tidigare så jag tror inte det är kopplat till levern. Andapsin kan jag tydligen ha kvar och ge ett par dagar om hon är dålig i magen framöver, det kan ju vara bra att veta.

Känns skönt att det går åt rätt håll, vi har ett till blodprov bokat om tre veckor och då håller vi tummarna för att vi är under gränsvärdet igen.

Zentonil är inte receptbelagt, men köpte hos veterinären och det kostade nästan 1000 kr. Verkar gå att få tag på lite billigare på nätet. Andapsinet däremot är på recept men det kostar åxå typ ingenting.

Det höga levervärdet från förra veckan, det hade skjutit i höjden ytterligare igår när vi tog om blodprovet. Från 640 upp mot 1800. Inget annat syntes på några prov. Inte bra. Ett ultraljud fick bokas in idag och jag hade en väldigt orolig natt. Hann tänka många tankar om att förlora Minkebarnet, men det verkar inte som att jag behöver göra det, än.

Ultraljudet idag visade i princip ingenting. Det är bra. Levern är alltså inte full av tumörer, inte full av vätska och inte förstorad. Men nåt är ju såklart fel, med de värdena.

Veterinären kunde komma med två förslag, ett skulle vara ett trauma mot levern, men jag vet inte när det skulle ha hänt? Funderade först på Biathlonloppet där det ju var många hala stockar och så, men det är lite för länge sen. Vad jag har sett sen dess har det inte varit något som hänt, och eftersom jag jobbar hemma ser jag ju dem typ 99% av tiden. Så kanske inte det då?

Det andra är förgiftning. Av vad har vi ingen aning om, för den där 1% jag inte ser dem (förutom när de är ensamma hemma nån timme i taget om jag är iväg på nåt sällsynt) är de väl utom synhåll i skogen, och det är klart att hon kan ha fått i sig nåt ute. Då är ju frågan mer om Kaias levervärde är lika illa? För Minken mår ju lixom inte dåligt, hon är bara inte 100% sig själv. Kanske 97%? Det var ju lixom bara lite olika småsaker som fick mig att söka veterinär förra veckan, inget jättetydligt. Hon kräks inte massor, hon är inte dålig i magen, hon är inte slö, alltså hon har ju varit med på löprundor flera gånger, senast igår morse. Hon är nääääästan som vanligt, inget som går att peka ut konkret. Kaia, hon är dock 100% 😛

Hur som helst, nu äter hon medusin som är bra för levern och ska äta en medusin som är bra för magen. Tre gånger om dagen ska hon ha medusin, de ska inte tas i samband med varandra och inte i samband med mat och hon äter mat fyra gånger per dag. Det blir många tider att passa 😀 Tur att jag jobbar hemifrån.

Och sån tur att jag får ha kvar mitt Minkebarn som det ser ut nu. Det är nåt med de här hundarna som liksom inte riktigt klarar sig i livet utan en, de fastnar extra hårt i hjärtat. Och så skönt att jag slipper meddela människor som jag vet älskar Minkebarnet lika högt som jag gör att hon inte ska finnas mer. Inte än iaf.

Fotograf David Brohede

En massa småsaker ledde till att jag bokade en akuttid på Valla idag för att kolla Minkas livmoder. Det är en månad sen hon löpte och hon har tappat aptit (vilket ju är extremt ovanligt för att vara någon av mina hundar!), spytt nån gång, kissar mycket, dricker mycket, slickar sig, Kaia, Vesp och Knott luktar på henne och så. Många små små tecken som ändå pekar på att nåt är fel, och livmodersinflammation kan ju bli vansinnigt allvarligt väldigt snabbt så jag ville utesluta det.

Tack o lov för försäkringar för med alla blodprov och ultraljud gick kalaset på 9000 kr när det krävdes akuttid. Och enda svaret var att livmodern såg fin ut. MEN. Ett levervärde var åt skogen för högt. Tyvärr är det inte lätt att veta vad det beror på, och det kan åxå vara tillfälligt, så vi har en tid bokad i nästa vecka för att ta nytt prov och kolla om det fortfarande är förhöjt.

Tills dess ska Minken leva som vanligt och åtminstone peta i sig hälften av sina portioner varje dag. Vi gick till skolgården ikväll och lekte parkour, då var det inga problem att äta torrfoder som belöning, och när vi kom hem åt hon kvällsmat som vanligt. Lunchen däremot ville hon inte ha, men hon hade ätit frukost i morse.