Otursår för Minken

Minken har inte haft nåt riktigt bra år. Det började i juli med en klo som fastnade i en gallertrappa, fortsatte under hösten med misstänkt livmodersinflammation och höga levervärden och för någon månad sedan hoppade hon ner från en säng och pep till och var sen trasig. Gick i långsam passgång bara. Först tänkte jag stukning men det stämde inte riktigt så efter helgen fick vi tid hos veterinären där hon reagerade ordentligt över ländryggen. Pga levervärdena vågar man ju inte ge vanligt smärtstillande så hon fick starka opioider och allvarligt talat trodde jag att hon var döende. Hon bara låg. Åt knappt något, men kissade och bajsade iaf på våra små utflykter till närmaste gräsmatta. Hade henne i bur en del, lånade Njallus jättestora bur. Behövde dock aldrig stänga den för hon bara låg.

Tog med henne till Hästberg och i samråd med veterinären fasade vi ut drogerna och då blev hon tack o lov typ normal direkt. Och ryggen verkade ha fått vila sig för nu rör hon sig normalt igen. Vad det var? Ingen aning, kanske ett litet diskbråck som hann läka med en veckas vila?

Frågan är ju om det kommer återkomma? Hur länge kommer den här spända lilla minkkroppen hålla egentligen? Sju år är ju ingen ålder alls, men när musklerna ständigt är spända som fiolsträngar sliter det såklart mer.

Så sakta börjar samhället öppna upp igen, kanske är vi äntligen mot slutet av pandemin? Men nåt tävlingssug har jag inte, inte med en hund som har potential för ryggproblem och en (visserligen superpigg) tioåring.

Hundarna är med på renovering och äventyr, kanske det räcker just nu.