Vår fina leriga flock! Roligt att kunna köpa bilder när det inte fick vara någon som helst publik runt banan.

Det blev ändå ett Muddy Paws, k9 biathlon, 2020, trots Coronaskiten. Vi skulle ha sprungit i slutet av april men då vågade ju knappt nån gå utanför dörren, än mindre samlas för aktiviteter, ens utomhus. Men nu har man slappnat av lite, trots att läget verkar vara lika illa om inte värre än i våras. IVA är fulla igen, vi har klustersmitta på Liu. Men springa lopp utomhus utan publik, det vågade vi ändå.

Den kompisfest det var planerat att bli i april blev dock inget av. Skador, barnafödslar och knappt med träning för många har satt käppar i hjulet. Vi har väl inte heller tränat, jag tror senast jag sprang med hundarna var i januari och nån konditionsträning har det ju inte blivit. Båda hundarna har varit halta i omgångar och Kaias öra tog god tid på sig att bli bra. Men ursäkter ursäkter…

Vi åkte iaf upp kvällen innan och passade på att hälsa på Simons bror (ja, det vågar man åxå, med lite avstånd) och alla brorsbarn och deras häst. Viktigast var nog att få träffa Cowboy 😀 Och barnen tyckte nog det var viktigast att få träffa Kaia och Minka.

Vi hade inte starttid förrän strax efter lunch på söndagen så vi tog det rätt lugnt på morgonen, man fick inte vara på plats mer än max en timme innan sin start så vi gick en promenad när vi kom fram innan vi anmälde, bytte om och värmde upp med lite jogg och ruscher. Kände redan då att kondisen verkligen inte var toppen.

Första hindret var en vattentrumma under en väg så plask ner i vatten direkt. Sen var det lerlöpning en ganska god bit innan jag hörde små piffar, så vi passade på att taktikgå en bit, jag var redan rätt slut och hög puls vid skyttet är ju osmart. Simon träffade på första, jag på andra, vi slapp straffrunda och kunde springa vidare.

Sen var det mest fälttävlanshinder. Genom vattenhinder, krypa under några hinder men hoppa över de flesta. Och de är höga. Och hala. Kanske inte de ultimata hindren för hundar alla gånger, men våra är ju både rätt lätta och rätt stora ändå, så de klarade det mesta utan lyfthjälp. Jag sprang med Minka och Simon hade Kaia för att vara hare åt Minken så att jag skulle få draghjälp, problemet var att jag fick draghjälp även över hindren, inte jättekul när lilla pansarvagnen i full fart försöker komma ikapp hussen som redan är över och vidare. Blev lite osams där ett tag, jag och hussen… Men sen kom vi överens om att vänta in varandra PÅ varje hinder så det slapp bli ryck i Minken och rutschkana nerför sakerna för mig.

Vi tog oss i mål på strax under 30 minuter och på det fick vi en 9 plats av 39 startande lag och det får vi absolut vara nöjda med, det känns inte som om vi varken hade kunnat springa så mycket fortare eller ta oss över hindren snabbare. Egentligen var det ju mest en rolig grej att göra tillsammans, hela flocken med husse och båda hundarna samtidigt. Och det var kul! Minken simmade! Lite plaskande i början men det blev ändå ganska långa sträckor sim (lårdjupt vatten för oss) och det gick fint! Kaia ville leka med Minken under loppet då och då 🙂

Sen var det det där med Kaias bilåkande. Eftersom vi skulle tävla gick det ju inte att använda ens adaptil. Vi kom till Kolmården, sen började hon flåsa så vi stannade och plockade in henne så hon fick sitta i bälte i Simons knä. Tog länge innan hon lugnade sig och sen började hon stressa igen när jag bromsade in vid ett vägbygge. På söndagen fick hon åka i knät direkt, vi hade en timme ungefär till arenan där tävlingen gick. Men vi stannade på ett apotek på vägen och de hade faktiskt Sileo inne så på vägen hem fick hon en dos och verkade faktiskt hålla sig lugn hela vägen hem. Kaia har nog diskat sig som tävlingshund numera, att åka sträckor över en timme utan lugnande verkar inte gå 😦 Däremot räcker thundershirt och adaptil numera ut till Kättilstad iaf. Och delad bur så hon sitter lite trångt och kan luta sig mot väggen.

Inte en enda bild tog jag, mitt batteri var nästan helt slut. Och nån publik med kameror fanns det ju inte. Nån fotograf såg vi längs banan så kanske hittar vi några bilder på deras hemsida framöver.

Om det blir något lopp nästa år? När Kaia hunnit fylla 10 år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om hon fortfarande är jättepigg och busig och rusar omkring på promenaderna var hon inte så himla sugen på att kasta sig ner i vatten och gyttjiga diken. Och skottkärra har vi ju fortfarande inte lyckats lära henne även om vi slapp det idag 🙂

Hon kan ju, även om vi inte tränar så ofta längre!

Det är bra att känna folk som är duktiga på kameror. Särskilt när de behöver fotmodeller för ett jobb. Kaia var såklart en stjärna, Minka var en pajas och jag gjorde så gott jag kunde för att följa instruktionerna och få hundarna dit fotografen ville 🙂 Som tack fick vi lite bilder. Alla bilder alltså tagna av David Brohede

• 

• 

• 

• 

Stackars Kaia har inte haft nåt vidare bra slut på sommaren. Efter en bärplockningspromenad var hon plötsligt halt och det höll i sig så länge att jag tillslut lyckades få tag på en veterinärtid. När vi väl kom dit var dock hältan över, men veterinären kunde känna en liten reaktion i höger handled, vilket var samma ställe som jag också fått en reaktion vid.

Vi konstaterade redan då att ett öra var lite småfult, men veterinären trodde tvätt skulle räcka. Så jag tvättade, petade i kokosolja och har även testat honungssalva, men inget har fungerat. Det har lixom inte blivit värre men inte heller bra. Så jag jagade rätt på en ny veterinärtid.

Idag fick vi träffa Tobbe på djurdoktorn som kunde konstatera en ganska rejäl svampinfektion, men det är ändå ett av de bättre problemen att ha av allergin (bättre än bakterier i öronen åxå) så med kortisondroppar borde vi kunna häva det inom nån vecka. Sen får jag bli duktig på att varannan vecka rengöra och även droppa i nån droppe kortison så vi hela tiden motar svampen. Han tipsade om att om jag plockar öronhåret kan man direkt ha på lite kortison så det inte börjar gro när man är där och irriterar det.

Vi pratade även om bilrädslan. För det är nog rädsla, inte illamående. Och vi fick lite lugnande som vi kan ge inför längre bilresor som till Åland eller Hästberg. Annars är det bara thundershirt och Adaptil liksom. Hon skakar redan när hon ska in i bilen, stackaren. Det blir ju lite tråkigt att bara gå promenader hemmavid, men just nu försöker vi hålla bilresorna till så mycket minimum vi kan. Och det verkar gå bättre i Simons bil av nån anledning, kanske för att de ligger så trångt i den buren?

Jag vet inte riktigt när det här började, men Kaia vill inte längre åka bil. Kanske kommer det från krocken för lite mer än ett år sedan? Jag vet inte, men under våren har det blivit tydligare och tydligare att hon inte vill åka bilen. Hon har dreglat i den, och hon vill inte gå till den. Jag trivdes inte jättebra med Caddyn jag heller, så jag bytte ut den, först mot en Volvo som visade sig vara skräp och sen köpte jag helt enkelt Fridas Focus, hon köpte min Caddy så tillslut kan man väl säga att vi bytte bilar rakt av.

Första resan med Focusen gick till Hästberg och då tyckte jag ändå Kaia var okej. Vi kunde rasta på en rastplats utan koppel och hon kom ändå till bilen (med Caddyn så stod hon 20 meter bort för att sen komma krypande och lägga sig ner utanför bilen när man envisades). Men nu vill hon inte åka Focus heller. Inte ens om hon får sitta i bälte inne i bilen.

Jag har testat ge henne ingefära men det verkar inte hjälpa öht. Jag kan inte riktigt avgöra om hon mår illa eller om hon faktiskt är rädd, men får hon sitta i Simons knä i bilen är hon iaf lugn. Men det är ju inte nån bra lösning alls.

Just nu är hon lite ful i ett öra pga allergin vilket ju kan påverka balansen, men så har det ju inte varit hela året. Och jag har inget minne av att det här kom direkt efter krocken heller så jag är lite osäker på om det går att koppla till den. I Caddyn satt de ju i bur så att de inte kunde se ut, och Kaia verkar uppskatta att se ut, men nu när hon kan det verkar det inte räcka längre.

Med Corona och så så åker vi ju inte så himla mycket bil, det är inte flera timmar varje helg. Men ett par gånger i veckan vill vi ju till Rimforsa (just nu åker vi dit på torsdagar och hem på måndagar, heja hemmakontoret!) och ibland vill vi ju göra utflykter till typ Hästberg eller närmaste klätterklippa.

Jag känner mig lite maktlös just nu, jag vet inte riktigt vad jag ska testa härnäst. Jag hade hoppats på att bilbälte och få åka inne i bilen skulle hjälpa för dit är iaf vart hon vill gå, hon går aldrig till bakluckan på bilen längre utan alltid till dörrarna.

Lilla fina Kaia, vi har det lite jobbigt just nu ❤

Första dagen på semestern lyckades minkebarnet slita av en klo i en gallertrappa på husses jobb. Vi märkte det inte ens först, hon var plötsligt halt när vi skulle doppa hundarna innan bilresan ner till Småland, men jag såg inget då utan det var inte förrän vi kom fram och hade möjlighet att undersöka i ljus som vi såg att hela den yttersta klon på vänster fram var helt borta.

Som tur är har jag ju en syster som ska bli djursjukvårdare så efter att ha pratat med henne tog jag kontakt med en veterinär via app under helgen som sa att vi måste visa det hos veterinären så Minka fick åka tillbaka till Linköping med hussen och ta en akuttid där. Det såg dock bra ut så 6000 kronor senare hade hon nyklippta klor och ett recept på metacam.

Nu har det gått snart tre veckor och hon slipper både tratt och sko och får nog bada igen bara värmen återvänder. Hon lärde sig såklart trycka tratten mot sin egen tass och skavde upp ett sår på ovansidan så de senaste dagarna har det varit ett större problem än själva klobrottet.

Fick tag på en tratt genom agilitynytt på Facebook, fanns i Vimmerby!

Rörde sig ganska smidigt med sko tillslut!

Världen är ju fortfarande upponer och SM ställdes in, men vår härliga agilityklubb bestämde sig för att köra conceptet som Corona Cup-gänget startade och köra ett SM för alla, alla som ville kunde alltså anmäla sig, en bana släpps, den byggs på olika klubbar, man filmar och skickar in. Alltså alla har ju extremt olika förutsättningar och banorna blir såklart inte exakt likadana överallt, men iaf en rolig grej som aktiverar en lamslagen agilityvärld.

Jag anmälde båda hundarna trots att vi inte tränat sen forever och verkligen inte är i fysisk agilityform nån av oss efter den här våren, men för att stötta klubben tyckte jag ändå det var en rolig idé. Nu hann jag bara köra hoppbanan på ett enda varmt pass innan semestern tog mig ner till Ventzelholm, men jag skickade iaf in mina filmer på varsin hund. Och vi hade sjukt kul med banan!

Och tänk att Minkebarnet faktiskt sitter i starten. Hon tjuvstartade EN gång på hela träningspasset, när jag vände mig om för att titta på henne. Tänk att det gick att lära om. Och tänk att det sitter kvar trots att jag tränar så himla lite numera.

 

Världen är upponer och hundarna är just nu mest hos Simon där de kan vara utomhus hela dagarna. Även om jag jobbar hemifrån så har de nog roligare där.

Allt är inställt på egentligen obegränsad tid men vi tar det en vecka i taget. På ett sätt känns det skönt att jag nästan helt slutat tävla agility själv redan.

Nu väntar vi bara på att Coronastormen ska vara över och att saker ska bli som vanligt igen.

Hundarna har varit på olika äventyr idag, Minka har varit med mig på kurs och Kaia har varit hos sin kompis, en kille som känt henne hela sitt liv egentligen, de är nästan lika gamla. Han kan inte ha någon hund själv så han lånar Kaia ibland, precis som min familj lånade labradoren Bruno när jag var i hans ålder och min familj inte kunde ha egen hund. De har det väldigt trevligt tillsammans, sist skulle de titta på film, busa och läsa tillsammans ❤ Denna gång hade de dock extremt otur när de var ute och gick och två lösa hundar (jättestora enligt utsago, vet inte ras) attackerade Kaia. Som TUR VAR så regnar det och blåser rätt mycket idag så jag hade skickat med ett täcke som hon hade på sig och hundarna fick bara tag på täcket och Kaia verkar ha klarat sig utan synliga skador. Men både pojke och hund var väldigt rädda och ledsna när det hade hänt. Jag  ska kolla och känna igenom henne ordentligt bara hon fått slappna av lite här hemma.

Medan Kaia var där var Minken och jag på kurs för Veronica Bache. Jag har ju lite dålig agilitymotivation just nu och mina hundar har faktiskt inte sett ett hinder sen vi var och tävlade i början av december. Minken var superduktig, lyhörd och glad. Jag hinner ju dock med henne lite bättre än de andra som körde BC, dels för att hon är mindre såklart men även för att hennes hoppteknik faktiskt suger. Hon hänger i luften alldeles för länge. Men att lära om det känns inte alls som ett projekt jag är sugen på att ta tag i, tyvärr. Vi får se vad det blir av det, utan bättre hoppteknik har hon inget att konkurrera med i trean även om vi skulle få till en nolla nån gång. Däremot känner jag mig mer motiverad till att jobba på våra höger och vänster, vi har ju snurrat runt köksbordets ben rätt mycket sen Dorotakursen för typ ett år sedan men inte riktigt lyckats överföra det till hopphinder men nu fick jag lite verktyg för det och lite tips på övningar och progression i min placering (som ju inte ska betyda något för hunden tillslut).

Minken var faktiskt oväntat duktig det passet vi fokuserade på svängorden, och sååå gullig när hon saktade ner till trav på vägen mot hindret för att hon skulle hinna tänka, man verkligen såg hur hon ansträngde sig, tittade åt ena hållet men valde sen rätt ändå. Gullehund, jag tror verkligen hon kan ha nytta av att ha kommandon så hon kan tänka lite själv efter att hon fått kommando. Hon vill ju veta rätt långt i förväg vad som ska hända.