Skrivet av: toktassarna | 25 oktober 2020

Muddy Paws 2020

Det blev ändå ett Muddy Paws, k9 biathlon, 2020, trots Coronaskiten. Vi skulle ha sprungit i slutet av april men då vågade ju knappt nån gå utanför dörren, än mindre samlas för aktiviteter, ens utomhus. Men nu har man slappnat av lite, trots att läget verkar vara lika illa om inte värre än i våras. IVA är fulla igen, vi har klustersmitta på Liu. Men springa lopp utomhus utan publik, det vågade vi ändå.

Den kompisfest det var planerat att bli i april blev dock inget av. Skador, barnafödslar och knappt med träning för många har satt käppar i hjulet. Vi har väl inte heller tränat, jag tror senast jag sprang med hundarna var i januari och nån konditionsträning har det ju inte blivit. Båda hundarna har varit halta i omgångar och Kaias öra tog god tid på sig att bli bra. Men ursäkter ursäkter…

Vi åkte iaf upp kvällen innan och passade på att hälsa på Simons bror (ja, det vågar man åxå, med lite avstånd) och alla brorsbarn och deras häst. Viktigast var nog att få träffa Cowboy 😀 Och barnen tyckte nog det var viktigast att få träffa Kaia och Minka.

Vi hade inte starttid förrän strax efter lunch på söndagen så vi tog det rätt lugnt på morgonen, man fick inte vara på plats mer än max en timme innan sin start så vi gick en promenad när vi kom fram innan vi anmälde, bytte om och värmde upp med lite jogg och ruscher. Kände redan då att kondisen verkligen inte var toppen.

Första hindret var en vattentrumma under en väg så plask ner i vatten direkt. Sen var det lerlöpning en ganska god bit innan jag hörde små piffar, så vi passade på att taktikgå en bit, jag var redan rätt slut och hög puls vid skyttet är ju osmart. Simon träffade på första, jag på andra, vi slapp straffrunda och kunde springa vidare.

Sen var det mest fälttävlanshinder. Genom vattenhinder, krypa under några hinder men hoppa över de flesta. Och de är höga. Och hala. Kanske inte de ultimata hindren för hundar alla gånger, men våra är ju både rätt lätta och rätt stora ändå, så de klarade det mesta utan lyfthjälp. Jag sprang med Minka och Simon hade Kaia för att vara hare åt Minken så att jag skulle få draghjälp, problemet var att jag fick draghjälp även över hindren, inte jättekul när lilla pansarvagnen i full fart försöker komma ikapp hussen som redan är över och vidare. Blev lite osams där ett tag, jag och hussen… Men sen kom vi överens om att vänta in varandra PÅ varje hinder så det slapp bli ryck i Minken och rutschkana nerför sakerna för mig.

Vi tog oss i mål på strax under 30 minuter och på det fick vi en 9 plats av 39 startande lag och det får vi absolut vara nöjda med, det känns inte som om vi varken hade kunnat springa så mycket fortare eller ta oss över hindren snabbare. Egentligen var det ju mest en rolig grej att göra tillsammans, hela flocken med husse och båda hundarna samtidigt. Och det var kul! Minken simmade! Lite plaskande i början men det blev ändå ganska långa sträckor sim (lårdjupt vatten för oss) och det gick fint! Kaia ville leka med Minken under loppet då och då 🙂

Sen var det det där med Kaias bilåkande. Eftersom vi skulle tävla gick det ju inte att använda ens adaptil. Vi kom till Kolmården, sen började hon flåsa så vi stannade och plockade in henne så hon fick sitta i bälte i Simons knä. Tog länge innan hon lugnade sig och sen började hon stressa igen när jag bromsade in vid ett vägbygge. På söndagen fick hon åka i knät direkt, vi hade en timme ungefär till arenan där tävlingen gick. Men vi stannade på ett apotek på vägen och de hade faktiskt Sileo inne så på vägen hem fick hon en dos och verkade faktiskt hålla sig lugn hela vägen hem. Kaia har nog diskat sig som tävlingshund numera, att åka sträckor över en timme utan lugnande verkar inte gå 😦 Däremot räcker thundershirt och adaptil numera ut till Kättilstad iaf. Och delad bur så hon sitter lite trångt och kan luta sig mot väggen.

Inte en enda bild tog jag, mitt batteri var nästan helt slut. Och nån publik med kameror fanns det ju inte. Nån fotograf såg vi längs banan så kanske hittar vi några bilder på deras hemsida framöver.

Om det blir något lopp nästa år? När Kaia hunnit fylla 10 år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om hon fortfarande är jättepigg och busig och rusar omkring på promenaderna var hon inte så himla sugen på att kasta sig ner i vatten och gyttjiga diken. Och skottkärra har vi ju fortfarande inte lyckats lära henne även om vi slapp det idag 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: