Skrivet av: toktassarna | 29 maj 2014

Berg- och dalbana…

Agility är en riktig berg- och dalbana. Det finns få saker som kan göra mig så lycklig, men ganska ofta blir man besviken åxå… Idag tränade vi en riktigt svår hopptrea. Det gick riktigt bra faktiskt, även om vi aldrig kom runt, vi lyckades ganska bra med början och ganska bra med slutet men inte med hela samtidigt. Jag var iaf ganska nöjd.

Vi åkte hem, hämtade hussen och Minka, åkte till HU, plockade sten från den nya agilityplanen, åkte och åt och åkte tillbaka till agilitybanan där en hoppetta skulle byggas. Men Kaia är så svår. När blev hon så mattekär? Ibland vill hon inte alls och då tycker inte hussen det är roligt heller (hon springer i full fart till mig så fort han tar av kopplet). Sen kan hon iofs köra banan med honom men hon gör det slarvigt och utan nån större glädje hos nån av dem. Det kanske verkligen är så att Kaia bara kör agility för att JAG tycker att det är roligt? Jag har ju åxå lite svårt att få nåt riktigt tryck ur henne och det handlar ganska mycket om vad jag har för belöning med mig. På sistone har jag kört nästan uteslutande med godis. Jag orkar inte riktigt med kraften, energin och engagemanget det kräver om jag ska kunna lekbelöna henne.

Det jag är rädd för är att jag alltid kommer sätta agilityn först… Jag älskar verkligen agility, och allt runt om, allt annat som kommer med, styrelsearbete, SM-arrangemang, dömande och instruerande. Men mest älskar jag ju att få springa själv. Och inte bryr jag mig om ifall vi vinner eller förlorar, ifall vi diskar oss eller nollar. Bara vi har roligt. Frågan är väl om vi båda faktiskt har det?


Svar

  1. Jätte svårt det där. Men hur är Kaia med husse när inte du är där? Du kommer nog alltid vara nummer 1.

  2. Om jag inte är där ALLS och han har riktigt bra godis fungerar hon bra. Men han kan inte gå hemifrån med henne om jag är hemma, och han kan inte ta sig iväg och träna själv heller eftersom han inte har körkort.

  3. Alltså, man pratar ju om att det är belöningen och föraren som ska vara roligast, roligare än att ta hinder. För att få tillgång till det roliga föraren erbjuder, belöningen, tar hunden hindren. Att inte hon springer med hussen beror helt klart på att han inte har lika bra lönespec att erbjuda. Att ha en hund som kör hindren utan att bry sig om belöning är inte heller eftersträvansvärt.
    Jag skulle inte oroa mig för att hon inte vill springa med hussen.

  4. Om du vill att det ska fungera, skulle jag börja jobba upp värdet för hussen så här:

    Hon vill åt dig och din lek.
    Men för att få det, ska hon först leka med hussen. Börja enkelt. Någon simpel kampövning bara. Och så fort ni är nöjda med hennes engagemang, får hon kuta till dig och kampa med dig. Fortsätt så och få henne att fatta grejen.

    Sedan är nästa steg att hon ska göra ett hinder och kampa med husse för att få leka med dig. Och sedan två hinder, kampa med husse, leka med dig.

    Etc 🙂

    Kanske kan ni fasa ut dig så småningom …


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: