12 år fick vi tillsammans

För nästan exakt 12 år sedan hämtade jag en kolsvart ettåring i Strängnäs. Idag fick en grålurvig trettonåring somna in. Att tiden börjat rinna ut har jag länge vetat, hon har magrat, fått lite små knölar och hon är ju sedan minst ett år fullkomligt döv. Men hon har ändå varit pigg, följt med på de allra flesta promenaderna, ätit som vanligt och verkat må riktigt bra. I lördags natt vaknade vi dock av att hon hade ett krampanfall och efter att ha pratat med veterinär om det beslutade vi (jag) att inte riskera fler anfall utan låta henne somna in.

De senaste dagarna har hon fått äta den godaste maten, hon har fått nosa så mycket hon velat på promenaderna och vi har försökt freda henne från valpen när hon varit på bithumör. Hon har fått gosa mer än vanligt, hon har fått grillkorv och hon har delat en skål popcorn med hussen, precis som förr fast med ny husse. Hon fick en kycklingvinge till frukost i morse.

Hon fick gå lös till Valla och nosa hela vägen och sen somnade hon med huvudet på Leos ben. Hon hann dock få ett krampanfall på det lugnande, så det blev lite hastigt och dramatiskt precis i slutet, men det styrkte ju bara att vi tagit rätt beslut.

Lilla fina vän, hon saknas av hela flocken här hemma, ett stort tomrum blir det trots att hunden var liten och stillsam. Tänk vilket liv hon startade för mig. Utan henne hade jag aldrig testat agility, aldrig skaffat Lovis, aldrig blivit tävlingsledare, domare, instruktör, styrelsemedlem och allt annat jag är idag.

Nu får hon sova ostört ❤

Nu är jag bara Åsa med schapparna.