Helgen har varit mycket hundig. Fast inte så mycket med mina egna hundar tyvärr… I fredags lämnade jag Kaia hos Assie (efter att vi jagat lite harar bakom Länsstyrelsen) och på lördagen åkte jag med bara Signe till Tranås för att döma agilityettorna. Signe har ju inget emot att ligga i sin bur eller mingla runt lägerplatsen, Kaia som skulle tävla på eftermiddagen slapp vara där i 6 extra timmar, väldigt skönt. Bilresan ner till Tranås var sådär magiskt vacker i soluppgången och dimman, Småland är verkligen ett vackert landskap, mer kuperat och så väldigt fint betat. Fyra kor hittade jag på vägen åxå, hoppas de hittade hem igen!
Mina banor var flytiga med stooora avstånd. 7 meter mellan nästan alla hinder. Ja, utom vid långhoppet, jag erkänner att det kanske blev 7,4 meter för small eftersom jag åxå skulle få plats med ett largelånghopp där. Och jo, folk protesterade, så jag justerade det lite. Men det var intressant att se hur många som faktiskt hade lite problem med avstånden. Jag vet ju själv som fd smallförare att man sällan tränar på så stora avstånd, kortare än fem meter är faktiskt inte ovanligt även om jag alltid på kurs försöker pränta i folk att de måste ta ut avstånden mellan hindrena ordentligt. Och kan man dessutom inte sätta hunden i starten är tre hinder rakt fram med 7 meter mellan väääldigt långt att springa 🙂
Hur som helst gick banorna bra att döma, även om den domaren som skulle döma på mina banor när jag hade paus ändrade till 6 meter mellan hindrena som hen tyckte var mer lagom när det är alla storlekar. Jag ändrade dock tillbaka till 7 meter när det var min tur att döma igen, jag hade ju lixom en tanke med mina avstånd den här gången… Hade dock inte valfri tunnelingång på fyran, efter balansen, när jag dömde. Hade man det och valde långa vägen var det 9,5 meter till nästa hinder, och DET tycker jag är för långt 😀
På eftermiddagen tävlade jag två hopplopp med Kaia som kommit till tävlingen med Linnea och Assie. Schemat var perfekt lagt för min del och jag körde båda loppet inom 40 minuter. Första loppet var hon sådär småseg som hon kan vara ibland. Galopperar visserligen men känns som om hon egentligen använder nosen mer än benen. Vad de andra höll på med vet jag dock inte, för vi var snabbare än 10 andra nollor och vann… Men tre sekunder efter Kaos som rev ett hinder, riktigt så stor skillnad brukar det inte vara. Jag startade först så jag såg inte de andra.
Till det andra loppet hade hon vaknat till och jag taggade henne mer med godis innan. Men då var banan faktiskt fullständigt omöjlig för oss, mellan hinder 2-3 fick jag in typ 3,5 meter (jo, det gick att mäta ut 5 meter) och med Kaias steglängd gick det lixom inte att få henne på rätt sida om trean. Även om jag nog ändå lyckades korta in henne över tvåan. Sen diskade vi oss på ett par ställen till 😀 Hon SPRANG! Vilket jag åxå gjorde, efter ett tips från Assie på banvandringen tog jag yttersidan av några tunnlar och fick därmed en mycket bättre väg för Kaia då hon förstod att svänga in i tunneln och inte gå in i väggen av den. Assie själv körde inte den lösningen o fick en vägran i tunnelöppningen 😀 Linnea gjorde likadant i small sen och tog en efterlängtad pinne. Vet inte om det var fler som körde den lösningen sen, jag startade först igen, såg inga fler mediumlopp eftersom jag gick av och sen åkte direkt, men på banvandringen var jag ensam iaf…
Jag lämnade hundarna med Linnea och åkte själv vidare mot Kumla och Emma där jag fick en god middag och trevligt sällskap och en säng att sova i inför söndagens dömande i Örebro. Att döma två dagar i rad i olika städer är kanske inget att rekommendera, men det råkade bli så den här gången. Att dessutom vara ensam på 400 largehundar är väl kanske inte heller nåt att rekommendera… Men jag vill poängtera att det inte var nåt tvång att jag tog alla själv, Camilla hade planerat att stryka sitt lag från sista klassen för att avlasta mig. Men det flöt på så bra, banorna var lättdömda, hundarna var duktiga, inropet snabba, sekretariatet flöt på, lunchen var perfekt och jag kunde dessutom få någon att köra min bil hem om jag stannade och tog även sista klassen. Så jag gjorde det. Dömde 400 hundar. Visserligen var det ”bara” 367 hundar som startade, men står det 400 på PM är det var jag mentalt dömer, spelar ingen roll om det är flera strykningar.
Jag var rätt trött och fnittrig under slutet av näst sista klassen och typ hela sista klassen, men jag tror inte jag gjorde några stora misstag ändå. Jag hade precis som till lördagen ritat banor med rejäla avstånd, nästan alla låg på 7 meter. Annars var de ganska lätta, nånstans mellan ettan och tvåan kanske? Men det är verkligen intressant att se vad stora avstånd gör. När första klassen började trodde jag att jag skulle få mängder av nollor, men vinnande lag hade ändå fem fel… Däremot kom 17 av 23 lag i mål, och det tycker jag faktiskt är rätt kul. Att det inte handlar om att alla andra diskar sig lixom. Jag är nöjd med banorna men jag hade inte lagt den typen av bana om jag hade dömt lördagens small-medium-lag. Ska försöka lägga ut dem i banbloggen, men sista banan finns inte, den ritade jag lite på plats medan jag gick med mäthjulet. Det var lite ”jaha, 7 meter, då borde det stå ett hinder här” och så ställde jag ett hinder där 😀 Det var nog åxå den bana som blev klurigast, ”bara” 12 lag i mål. Men många var nog nästan lika trötta som jag efter en lång dag i solen så alla diskar var inte banans fel 🙂
Snälla Ida körde mig hem och vi hann in om Go Glass i Hjortkvarn som hade öppet sista dagen för säsongen och belönade mig (och henne) med en stor glass, det var tanken på den som höll igång mig sista loppen 😀
Toktassarnas blogg 
Kommentera