De bästa lämnar oss när det är som vackrast.

I morgon skulle Lovis ha fyllt 10 år. Inatt fick hon sällskap på sin evigt gröna och soliga agilitybana av Soda. Finaste finaste Sods.

Första gången jag träffade Bea hade vi vilda diskussioner om man kunde döpa en hane till Soda. Strax därefter kom han. Ett halvår senare kom Lovis. Bea och jag blev bästa vänner och Soda och Lovis har alltid funnits där under den tiden. Så mycket roligt vi haft tillsammans. Alla tävlingar, alla cert, alla mästerskap, alla träningar, alla promenader, alla resor, alla spår, sök, lydnadsträning, fikor, pälsvård och annat som vi gjort ihop. Och nu finns ingen av dem längre.

Nu är det en annan tid i livet. En tid utan de där vildaste, galnaste, schysstaste och roligaste. Utan sin andra halva. Hålet i hjärtat känns jättestort. Men hjärtat är inte tomt. Det finns andra där. Och minnena av de bästa, de finns alltid kvar.

 

En nästan exakt 10 år gammal bild. Jag minns dagen bra. Vi spårade i Tinnerö. Lovis hade just fötts.