Skrivet av: toktassarna | 11 juni 2012

ett hål i mitt hjärta

Vad svarar man på frågan om hur det känns att Lovis inte finns längre? Faktum är att jag oftast mest känner lättnad. I hela hennes liv har jag oroat mig för henne. Dels för att hon alltid gått konstigt och i perioder haft ont. Dels för att hon aldrig trivts ensam hemma. Nu har den stenen fallit från mina axlar. Jag har inte längre nån hund som jag går o glor på hela promenaderna (vilket såklart eskalerade under hennes sista månader eftersom hon då verkligen gick konstigt). Jag behöver inte oroa mig för att hon bara ligger under sängen hemma, eller ännu värre, står i fönstret och skäller. Jag oroar mig inte för att hon har ont nånstans. Jag behöver inte heller tänka på barn och andra potentiella faror som Lovis var övertygad om fanns där ute.

Men tomt är det. Fast det är åxå skönt ibland. Ingen skäller när man kommer hem. Det är knappt att nån skäller när det ringer på dörren. Ingen kräver saker, ingen hund är så krävande som Lovis var, hon talade alltid om när hon ville nåt och hon såg till att få det. Ingen trängs på min kudde. Fast, ingen trängs på min kudde… Ingen säger heller till att vattnet är slut i vattenskålen, det måste jag själv hålla koll på numera, sånt påpekade lixom alltid Lovis. De andra hundarna törstar och lider om det är tomt i skålen, Lovis hämtade helt enkelt hjälp… Lovis tog enormt mycket plats i mitt liv, trots att hon var så liten. Inte konstigt att det är tomt.

Mest saknar jag henne på agilitybanan. Lika besvärlig som Lovis var i vardagen lika fantastisk var hon i träningen. Hon gav alltid allt hon hade, alltid. Även morgonen innan vi skulle till veterinären lyste ögonen när vi var till banan alldeles ensamma. Vi satt på balansen och käkade renskav och skuttade genom några hinderstöd med pinnen liggande på marken. Att kroppen inte hängde med spelade ingen roll då.

Ett hål i mitt hjärta, det är vad jag känner…

Annonser

Responses

  1. Så fint skrivet, & vilket fint foto! Vissa (smarta) hundar kräver mkt – men ger också mkt…

  2. Aw, jag börjar gråta. Vad fint skrivet!

  3. Så vackert skrivet, får tårar i ögonen. Jag känner igen mig i det du skriver. Vår Gizmo är så väldigt mycket älskad, men kräver så otroligt mycket. Jag vill inte tänka på att han inte kommer finnas en dag, hur himla tomt men samtidigt också hur mycket enklare allt skulle bli…

  4. Så fint du beskriver dina känslor. Man förstår att det var en mycket fin och speciell relation ni haft ❤

  5. Kan bara föreställa mig hur tomt det måste kännas efter någon som Lovis som tog så stor plats både i dit liv, dina tankar och ditt hjärta. Taskigt att ge en trasig kropp till en hund med så mycket vilja som Lovis hade.

  6. Jag sitter också med tårarna rinnande.. Man säger ofta att man aldrig kommer få en likadan hund igen. Att den hunden man har är speciell. Men det är inte alla hundar verkligen är sådär speciella på riktigt..

  7. Vackert skrivet! Tänker på er.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: