berg- och dalbana

Lovis kommer nog att vara en berg och dalbana i fortsättningen. Igår var jag helt förtvivlad, hon vägrade komma ut från under sängen. På morgonen kom hon fram först när jag gav hundarna mat, sen bar jag ner henne på gården. På lunchen kom hon inte fram alls fast jag låg på golvet och pratade med henne en kvart. Vår säng är väldigt låg så jag kommer inte in där själv, och hon vet precis hur långt in hon behöver vara för att man inte ska nå henne. Den största anledningen till att jag blev så ledsen då var nog egentligen att jag hade bestämt mig för att ta med kameran på promenaden för att ta lite bilder på henne. Det är svårt när hon vägrar följa med…

Jag gick hem tidigare från jobbet och lade mig i soffan på balkongen, ett ställe hon brukar trivas på. Hon kom inte ut till oss andra, men hon kom iaf fram och lade sig på soffan inne, i en solstrimma. Sen följde hon med på promenad tillsammans med Johanna och Meija. Som först inte kunde se att hon rör sig konstigt. Det syns väldigt lite i trav. Men blir väldigt tydligt när hon faktiskt vinglar.

Vi tränade lite inne på kvällen och hon var sitt vanliga ivriga jag, fast hon kan inte sätta sig i fotposition längre. Hon kan verkligen inte, bakbenen kan lixom inte föra henne dit…

Idag har hon kommit med ut både på morgonen och lunchen. Så idag är vi på ett berg, om vi igår var i en dal…

Andra saker som det märks på: hon har kissat inne tre gånger på typ två veckor. Sånt gör hon lixom inte…. Hon som alltid har varit väldigt omständlig när hon ska bajsa kan nu bajsa direkt och fort, det tar inte flera meter längre… Hon har dessutom tappat otroligt mycket muskler i bakbenen. De där 400 grammen hon kan ha gått ner sen i november handlade nog inte bara om att vi börjat dela upp Nordicburgarna i fem istället för fyra bitar.

Veterinären sa att när hon inte kan hålla sig längre, då är det dags. När den dagen kommer vet vi inte. Det kan ta år. Men ska det fortsätta i den här takten så tror jag inte vi får behålla henne så länge tyvärr.

Att se henne sån här är ganska jobbigt. Men jag ska försöka åsidosätta mina egna känslor och bara titta på henne, hon kommer tala om när det är dags.