Skrivet av: toktassarna | 13 mars 2012

Schäfervinglighet?

Har varit och röntgat Kaia idag. Plåtarna såg fina ut både enligt min egen okunniga bedömning och enligt veterinärens försiktiga ord, så nu är det bara att vänta på en fin bokstav.

Hade även Lovis med mig till veterinären. På sistone har hon betett sig lite konstigt. Vinglat lite med bakkroppen, får inte nåt vidare påskjut. Pall upp i sängen har vi haft ganska länge, men numera har vi även en pall upp i soffan. Ibland använder hon pallen, ibland kan hon hoppa själv. Hon vill inte längre gå över färistar, nåt som varit lite av hennes paradnummer förr, hon har lixom gärna gått över dem även om vi inte ska. Vi passerar rätt många på våra promenader så det är väldigt tydligt att hon inte litar på bakbenen längre. De senaste dagarna har jag även sett att när hon kissar så råkar hon ibland vända tassen ”åt fel håll” så att säga, så hon lixom står på tå, eller mera på framsidan av tassen. I vanliga fall ska reflexerna direkt sträcka ut tassen så den hamnar rätt, men det gör alltså inte hennes.

Veterinären kände igenom henne och sa att hon inte får fram nån smärtreaktion, men att hon verkar ha vad som kallas Schäfervinglighet. Ryggmärgen fungerar inte som den ska och signalerna går därför inte fram ordentligt till bakdelen. Det är obotligt men inte smärtsamt och inte omedelbart dödligt heller.

Redan i slutet av sommaren märkte jag ju att hon inte var som vanligt. Det är å andra sidan inget ovanligt, större delen av Lovis liv har jag varit säker på att det varit nåt fel på henne, även om hon aldrig fått nån riktig diagnos. Men jag märkte att hon började slå i däcket väldigt ofta. Så vi slutade träna det. Och inte hoppade vi högt heller, på träning. Hon körde samma som Kaia, dvs med pinne på marken.

Vi var till Norsholm och Marie hittade en kort muskel som gjorde att höger framben hade svårt att lyftas ordentligt. Om det är samma som nu vet jag inte, men redan då ställde jag nog in mig på att Lovis karriär nog var slut. Marie gav oss klartecken att fortsätta som vanligt, men jag kände att det fick vara slut på att hoppa 35 cm och hoppa däck som inte kan rivas.

Vingligheten i bakbenen har kommit de senaste veckorna, kanske under ca 2 månader. Hon får kämpa ännu mer med hala parkettgolv, vi har lagt mattor på strategiska ställen. Och som sagt ställt fram pallar till säng och soffa.

Så vad gör vi nu? Ingenting. Vi ser tillbaka på en lång och härlig karriär där det sista jag kommer minnas är dubbelnollan i Kungsör där vi tog den sista hoppnollan för att ha gjort 25 nollor i både hopp- och agilitytrean. Jag har länge tänkt att ”varje lopp kan vara det sista” och det har hjälpt mig att verkligen glädjas åt alla lopp. Hon kommer att fortsätta vara med på promenader. Kanske tom vara med på agilitybanan, springa genom tunnlar och hopphinder med pinnen på marken. I den fart hon själv väljer, och med mycket glädje och belöning.

Konstigt nog är jag inte speciellt ledsen. Jag är förberedd. Jag har vetat det innerst inne väldigt länge. Jag ångrar ingenting. Det tror jag inte hon gör heller. Hon har inte ont. Den dagen hon får ont, eller den dagen hon inte klarar att hålla sig längre. Den dagen får det ta slut. Jag hoppas den dröjer ett tag till.

Älskade lilla galenpanna.

 


Svar

  1. Fina lilla knasbollen.

  2. Vad tråkigt! Men bra att hon inte har ont och ni har haft en fantastisk karriär ihop!

  3. lilla Lovis 😦

  4. Hon är världens häftigaste och finaste Luva och jag är så glad att jag både fått äran att vara i samma lag som er och dessutom fått lov att låna henne ❤ Hon är verkligen en ascool liten hund – både på och utanför plan (Vi vet var vargen är liksom). 🙂 Stor kram till henne (och en på sidan till dig)

  5. Förresten, jag älskar ditt tänk. Varje lopp jag kör med Piraya så njuter jag och känner en enorm glädje. Vi kan aldrig veta vad som händer, och det gäller att njuta varje sekund med finaste vännerna ❤

  6. Den där magkänslan som man har ska man nog lita på. Trist att få definitivt besked iallafall.

  7. Alltid tråkigt när det blir definitivt, men samtidigt skönt att veta att dom kan leva länge till och att dom inte har ont. För hur det än är så är dom ju små personligheter och en stor del av familjen. Kram på er.

  8. Lilla Lovisen, vilken fantastisk matte hon har. Och jag tror att hon kommer att få ett härligt pensionärsliv med alldeles egenvald aktivering 🙂

  9. Tråkigt att höra 😦 Vi hade en schäfer för längesedan som fick schäferförlamning (som de kallade det då). Jag hoppas att det dröjer länge innan lilla Lovis får mer besvär av det.

  10. Jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver om lilla stjärnan Lovis trots att hon ju egentligen mår ganska bra. Det är bara så jobbigt när de där hundarna som är lite extra speciellt härliga drabbas… ♥

  11. Lilla lovis då… 😦 krama syrran från oss å så kram till er andra oxå såklart!

  12. Tänkte genast på Lovis när du skrev att du läste om schäfervinglighet, just vinglig i bakpartiet var ju just vad det såg ut som när vi senast vare ute och gick. Lilla Lovis 😦 Men fin karriär har hon haft på tävlingsbanan, och man kan ha det fint även som pensionär! Håller tummarna för många fler år.

  13. Tur att Lovis har världens bästa matte! ❤
    Jag hoppas att hon får många glada, tokiga och roliga pensionärsår!

  14. ÅH! Vad tråkigt att läsa om lilla Lovis, men du har ju helt rätt tänk Åsa.

  15. Så länge hon inte har ont kommer hon njuta av att vara pensionär!

  16. Skönt att ha röntgen ”avklarad”, jag sitter också och väntar på bokstaven efter röntgen igår.

    Och lille Lovis, aldrig roligt när ens lurviga kompis blir gammal. Hoppas ändå att hon får ett ljuvligt liv som pensionär och är smärtfri ett bra tag till.
    (Familjens papillon var piggelin långt upp i åren och blev nästan nitton år.)

  17. Kramar till er.. sötaste Lovis!

  18. Usch nu steg tårarna upp i ögonen, är väl extra känslig pga Trolls hälta.. Det är så himla tråkigt när hundarna blir gamla och måste sluta tävla, eller ännu värre när de inte är gamla i huvudet men att kroppen säger stopp.

    Lovis har ju haft en härlig karriär och har många fina år framför sig som pensionär iaf, kram till er!!

  19. Urs, vad tråkigt med lilla Lovis! Hoppas hon ändå får många härliga år som pensionär!

  20. Lilla Luvan! =( Jättetråkigt verkligen, hon har alltid varit underbar att se på banan. Nu får ni vara nöjda och stolta över er fina karriär och njuta av många härliga år med en aktiv pensionär istället. Skönt iaf att du redan varit lite inställd på det själv så du slipper tappa en massa planer och förhoppningar på vägen också.

  21. Det är aldrig roligt när besked är så definitiva… 😦
    Men jätteskönt att hon inte har ont. Ja, det enda rätta är att fortsätta njuta av och glädjas åt varje dag man får! Och hoppas att de bli riktigt många. 🙂 Bra att se tillbaka på allt härligt man redan fått uppleva tillsammans – och ni har verkligen hunnit med massor!

  22. Stackars Lovisen! Men skönt att ni fått en diagnos och att det är en som man kan leva med ett tag i alla fall.

  23. Lilla Lovis då 😦 Härliga bilder på henne, hon ser helt galen ut 🙂

    Svar: Ett av mina första försök med manuell fotografering, och att jag lyckats få blodpudding att se gott ut är ju bra kritik 😀

  24. Men vad tråkigt… 😦 Hoppas iaf att ni har flera bra år kvar ihop, det går ju alltid att få till ett bra pensionärsliv!!

  25. Nej, så himla trist 😦 Hoppas att ni får många fina år tillsammans ändå! Loke och Lovis kan springa pensionärsagility tillsammans 😉

  26. Tråkigt att höra om Lovis! Får verkligen hoppas att hon hänger med länge till!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: